Svenljunga & Tranemo

Magnus Josefsson: ”Vart tog vi vägen?”

Svenljunga & Tranemo ,

Jag kände igen rösten direkt.

På ett sätt var det ju inte så konstigt. Det fanns en tid då jag hörde den fem-sex timmar om dagen, sex dagar i veckan. Fast å andra sidan så var det 56–57 år sedan.

Artikeln publicerades 10 juli 2016.

Det var min småskolefröken som ringde, hon hade antagligen drabbats av nostalgisug, en rätt smittsam åkomma.

Mitt 30/30-minne började verka. Alltså den funktion som innebär att jag väl kommer ihåg det som hänt de senaste 30 sekunderna - och det som hände för mer än 30 år sedan. Däremellan dominerar minnesluckorna, även om namn och händelser brukar poppa upp med sisådär ett dygns tidsförskjutning.

När jag började skolan hade jag inte sett en enda av mina blivande klasskamrater. Vilket dels säger att detta var långt före skapelser som dagis och barnskjutsarrally och dels att jag växte upp i en rätt gles glesbygd. Fast mitt perspektiv var väl då som nu - landsbygden är centrum och tätbygden är utmarkerna.

Från första skoldagen minns jag att Christer i Hunnabo hade pepitarutiga hängslebyxor och att det fanns väldigt många klädkrokar i korridoren utanför mitt klassrum. Hur min hjärna fungerar kommer att förbli ett olöst mysterium.

Jag började en genomgång av mina forna klasskamrater, de allra flesta med mer eller mindre exotiska tillägg till namnen - Åke på Nissabygget, Christel i Kalsebo, Britt på Bygget…

Vart tog de, vart tog vi vägen? Vi som började i första klass år 1959?

En grupp på elva barn tog sig så smått ut i livet. Och jodå, det var tjejerna som flög längst, medan alla killarna finns kvar i hembygden. Att "läsa vidare" var knappt aktuellt, vi var två-tre stycken som kravlade in på gymnasiet. I det stora hela verkar det ha blivit ett rätt rekorderligt folk utav oss.

Vilka är de stora förändringarna om man hoppar fram en generation?

Med lite kunskapshjälp inledde jag en socialantropologisk studie. En analys nästan i klass med dem som fotbollskommentatorer och fotbollskrönikörer ägnar sig åt i EM-tider.

25 år senare var det en niobarnagrupp som började klättra i klasserna i min byskola. 33 procent finns i dag kvar på hemmaplan - jodå, det är killar - medan de andra emigrerat till främmande platser som Göteborg, Borås och Sjötofta.

Den stora skillnaden är att läsa vidare, alla gick gymnasievägen och mer än hälften fortsatte mot högskolevärlden.

Om vi söker oss fram ytterligare en 25-årsperiod? Jo, då hamnar vi hos dem som nu funderar över och drömmer om sina framtidsval. Med oändliga, smått bedövande valmöjligheter.

De kan så småningom slå sig ner i Blattnicksele eller New York - eller landa hemma i byn igen, kanske via en mellanlandning på Mars. De kan bli kärnfysiker, eller varför inte snickare eller förskolelärare.

Må de bara bli lyckliga.