Stefan Eklund

Farväl till en havererad demokrati

I går avgick Italiens premiärminister Silvio Berlusconi. Därmed försvinner en man som förändrat synen på vad politik är, inte bara i Italien, utan även i övriga Europa.

Stefan Eklund
Foto:

Antonio Gibelli, professor i samtidshistoria vid universitet i Genua, har nyligen givit ut en bok med titeln Berlusconi och den auktoritära demokratin. I den pekar han på just detta – Berlusconi är en föregångare.

Han var den förste europeiske politiker som drev sitt parti som ett företag. Italien har, skriver Gibelli, ”under Berlusconis epok varit skådeplatsen för ett mycket långt gånget experiment med auktoritär demokrati, det första i västvärlden sedan andra världskriget.”

Demokrati, ja. Är Italien det?Det är inte självklart för alla italienare. För en tid sedan var jag i Florens och under ett samtal med ett par i pensionsåldern – mannen rektor på en gymnasieskola, kvinnan engelsklärare – var deras svar på min fråga om Italien kan betraktas som en demokrati ett rungande nej.

Den främsta orsaken till parets svar var att de såg Berlusconis maktposition så korrumperad genom dess klara koppling till inflytandet över Italiens medier att normala demokratiska spelregler är satta ur spel.

Berlusconi kontrollerar flera av de största TV-kanalerna och tidningarna och när makten inte kan granskas oberoende faller en av demokratins viktigaste stöttepelare.

Motstånd finns blandmedierna. Dagstidningen La Repubblica, som lärarparet är hängivna läsare av, är en sådan. Men upplagan, 450 000, på en befolkning av 60 miljoner, talar sitt tydliga språk. Italienarna är inga stora tidningsläsare. Det är TV som gäller. Och där regerar Berlusconi.

Länge var vi svenskar undrande över Berlusconis popularitet, men numera är det ett känt faktum, även i Sverige, att han kom till makten i ett läge då det politiska systemet hade havererat i korruption och maktmissbruk, vilket hade skapat ett politiskt vakuum. Italien längtade efter något nytt och positivt, någon fungerande opposition fanns inte, och Silvio Berlusconi tog gärna rollen som hejaklacksledare.

Hans smarta populismoch skicklighet i att skapa attraktiva mediebilder av sig själv (Gibellis bok innehåller ett roligt avsnitt om hur Berlusconi har arbetat med sitt utseende) tog stora delar av Italien med storm. De som genomskådar honom skäms däremot och lider när Europa skrattar åt hans pajasliknande framträdanden.

Här finns förstås en motsättning mellan det intellektuella Italien och de breda folklagren. En motsättning som Berlusconi skickligt har spelat på.

17 år senare kan man konstatera att epoken Berlusconi äntligen går mot sitt slut och, framför allt, att den är ett ekonomiskt misslyckande.

Italien borde vara ett välmående land. Man ligger långt framme, betydligt längre fram än Sverige, när det gäller forskning, infrastruktur, sjukvård och utbildning och hushållens sparande har en hög nivå med europeiska mått mätt.

Men Silvio Berlusconihar inte lyckats förvalta detta. Som Rolf Gustavsson påpekade i SvD i veckan har han inte, förmodligen för att han själv är en del av systemet, gjort något åt den korruption, nepotism och organiserade brottslighet som låser Italiens offentliga förvaltning i en förödande ineffektivitet.

Så framtiden är inte självklart ljus efter Berlusconi. Vid ett par tillfällen har jag frågat unga italienska studenter jag mött vad de hoppas på av framtiden. ”Att Berlusconi ska dö”, har svaret varit. Ett svar som visar hur en korrupt makt kan ta ifrån en hel generation dess framtidsdrömmar.

För övrigt:

... är Antonio Gibellisbok Berlusconi och den auktoritära demokratin utgiven av Astor förlag och översatt av Viveka Holm. Gibelli är född 1942 och professor i samtidshistoria vid universitetet i Genua.

... kunde mani tisdags läsa en artikel av Gibelli i Expressen med rubriken ”Berlusconi håller Italien som gisslan” (http://www.expressen.se/debatt/1.2615724/berlusconi-haller-italien-som-gisslan).