Sökes: en svensk statsman

Lunchen intogs under Hanaholmens internationella yttrandefrihetsdag för någon vecka sedan, strax utanför Helsingfors, och jag kunde ana en viss förnöjsamhet bakom min bordsgrannes kommentar. Bilden av Sverige – alltid bäst, alltid mest stabilt, alltid Nordens storebror – har, efter att Stefan Löfven lovat att utlysa nyval, i ett slag förändrats.

John Cleese, den smått legendariske engelske komikern, strök under detta när han klev in i Skavlans soffcirkel häromkvällen. Där satt redan Stefan Löfven och Cleese ombads kommentera det svenska politiska läget. Cleese spände ögonen i Löfven, skrattade lätt hånfullt och sade: ”Så det här är Sverige? jag trodde det var Italien!”

Brittiska tidningen The Independent spädde på ytterligare med en artikel vars rubrik var talande: ”Forget everything you know about nice, liberal Sweden – that country no longer exists” (Översatt: Glöm allt du vet om det trevliga liberala Sverige – det landet existerar inte längre).

I The Independent-artikeln artikeln målar journalisten Emanuel Sidea upp bilden av ett Sverige som har förlorat allt som gjort landet känt under hela den sena delen av 1900-talet: välfärden, den starka ekonomin och förmågan till samarbete inom den politiska-ekonomiska sfären. Nu är, menade Sidea, all vilja till konsensus bortblåst. Sverige håller på att förändras och bli mindre funktionellt och allt mer likna? ja, vilket europeiskt land som helst.

The Independent-artikeln pekar också på att en ny generation politiska ledare har vuxit fram i Sverige (och att tre av nio partiledare är födda på 80-talet). Där kan vi haka på den inledande finlandssvenska kommentaren ovan. Har vi verkligen inget statsmannamaterial i Sverige?

I Finland jämför man för närvarande gärna Stefan Löfven med sin egen statsminister Alexander Stubb. Förutom modersmålen svenska och finska talar Stubb engelska, franska och tyska. Han har en magisterexamen i statsvetenskap och har doktorerat vid London School of Economics med en avhandling om EU-frågor. Stefan Löfven hoppade av studierna på Socialhögskolan i Umeå efter ett och ett halvt år.

Det finns en film på youtube som jämför Stubbs ankomst till det senaste EU-toppmötet med Stefan Löfvens. Stubb stannar och svarar välformulerat på engelska, tyska och franska. Löfven får en fråga på engelska men viftar avvärjande och går tyst förbi.

Men stopp nu – börjar inte det här bli ett alltför elitistiskt resonemang? Nej, faktiskt inte. Det är inte människovärde jag jämför. Det är politisk kompetens och förmåga att uttrycka sig på ett sätt som inger förtroende jag väger mot varandra. Och där kan förstås utbildningsnivån spela en roll, även om den är långt ifrån det enda som avgör en politikers duglighet. Det är nog också så att Sverige inte kan ledas på samma sätt idag som när vi var ett tämligen isolerat och självgående drömsamhälle, ett folkhem. Idag är Sverige en del av ett betydligt mer komplicerat sammanhang – det har globaliseringen och EU sett till. Det gör att det ställs nya och högre krav på det politiska ledarskiktet och det duger inte att sätta sig i sandlådan och tjafsa vid första bästa motgång. Och till det sistnämnda är för övrigt inte bara Stefan Löfven skyldig. De senaste veckornas imbecilla upprepanden av utsiktslösa ståndpunkter från alla håll har varit rent plågsamma att lyssna på.

Så nä, jag svarade min finlandssvenske kollega nekande. Jag ser inga statsmannatalanger i svensk politik för närvarande. Inga alls. Ingenstans.