Vännerna berättar sagan om

Anders Svenssons väg mot toppen

Sport Artikeln publicerades

Berättelsen om Svensson från Göteborg har berättats många gånger. Om hur han redan som liten briljerade med sina talanger och spåddes en lysande framtid.

Hör bara på det här exemplet:
– Jag minns när jag var tolv och Anders var tio. Han var med oss äldre på en inomhusturnering i Göteborg. Vi ledde med 4–0 då pappa, som var tränare, sa till Anders att han skulle hoppa in och ställa sig i mål. Anders gjorde det, men ville hellre ta bollen och försöka driva upp och göra mål. ”Nej, du måste stå kvar där bak” sa pappa. ”Men ok, om vi gör 5–0 kan du få försöka” sa han sedan. Vi gjorde mål och då tog Anders bollen, dribblade förbi hela motståndarlaget och rullade in den. Då visste man, att lillebror var något alldeles extra, säger Anders bror Thomas.

Där, på småplanerna på västkusten var mittfältaren med det sneda leendet lirare nummer ett.

Vägen fram mot distriktslag, pojklandslag och större äventyr låg öppen. Och så här 20 år i efterhand är det lätt att tro att Svensson gjort den vandringen utan större problem. Men icke.

Snarare har den varit väldigt upp och ned. Och med världens längsta uppförsbacke placerad längs med färden. Den som anlades av media och de svenska fansen vid VM 2006. En story vi också kan.

”In med Kim”. Och ut med Anders. En knappkampanj och ett drev utan dess like, mot en av de blågula spelarna.

Många skulle säkert ha knäckts. Till och med lagt av. Men inte Anders, även om han funderade på det. Istället åkte han hem, tog SM-guld – och fortsatte i blågult.

Och när han kliver ut på EM-planen på tisdag gör han det som en av de mest hyllade landslagsspelarna. ”Svensson var kung”, ”Jag skulle vilja ha två Anders Svensson” är några av de omdömen han fått av svenska krönikörer under resan fram mot fotbollsfesten.

– Det känns jättegott. Han är väl värd det. Han har visat dem att det inte räcker med några knappar och han har verkligen gått vidare. Det är imponerande, säger Bertil Svensson, Anders pappa och tränare under åren i Guldheden.

Anders har varit med förr. Han har lärt sig att ta motgångarna och göra något bra av dem. Eller kanske framförallt, att inte vara det stora namnet men ändå lyckas ta nästa kliv uppåt i karriären.

För det är så det sett ut för tvåfots-specialisten med det speciella löpsteget.

Pappa Bertil tänker efter en stund.
– Han har blivit mycket lugnare med åren, speciellt efter händelserna vid VM. Så visst ligger det något i det...han har alltid lyckats ta nästa kliv, även när det sett tufft ut. Han har kämpat sig framåt, även när det funnits andra killar som ansetts bättre – som Anders Thorstensson, där i början i Elfsborg, säger Bertil Svensson.

Men låt oss ta ett hopp tillbaka i historien igen.
1989 flyttade Svensson från Göteborg till Bollebygd med mamma Gun men fortsatte ändå att lira med Guldheden. Han missade därmed aIla uttagningar till stadslaget. Och blev därmed inte heller aktuell för något Västgötalag eller pojklandslag.

En månad senare bytte Svensson klubb till Hestrafors. Det lagets stora stjärna, Dennis Brodin, minns den tiden så här:
– Vi hade ett väldig bra lag. Anders var jättebra, men det fanns det fler som var. Jag var nog ett namn framför honom på den tiden. Vi blev inbjudna som sommarproffs hos både blåvitt och Elfsborg. Anders hade bestämt sig för IFK, men en dag när vi satt på bussen till skolan sa jag ” Äh, vi tar Elfsborg”. Och så blev det.

1993 gick de två kompisarna till Boråslaget. Brodin, den vänsterfotade yttern ansågs kunna gå hur långt som helst. Men skador och trassel satte punkt för hans satsning.

I stället är det Svensson som fortsatt klättra.
– Han är en riktig vinnarskalle, den sämsta förloraren man kan tänka sig. Förlorade han i ett spel kunde han tjura hela kvällen. Men han har det rätta psyket och ser man tillbaka så är han den ende av oss som egentligen blivit något. Den ende som slagit på stort.

Det där med hans tjurighet har diskuterats flera gånger. Precis som det där med hans ovilja att springa förr i tiden. Löpning har han kommit till rätta med. Den dåliga förloraren inom honom får han fortfarande jobba med.

Under det första året i gulsvart, i juniorlaget, var tiden då Svensson kunde surna ihop i pressen efter en förlust och säga ”Vi får nog hyra in en psykolog till det här laget” dock fortfarande långt borta.

Det var däremot inte hans genombrott. Anders Svenssons kunskaper på planen märktes allt mer.
– Han var en fantastisk talang. Men det var ett väldigt gäng som var väldigt duktigt där. Och tittade man på papperna, så hade ju inte Anders direkt någon större erfarenhet. Där var det flera som skulle slå honom. Joakim Alfredsson (som lämnade Borås 1996 för spel med Laholm i tvåan) var den största stjärnan. Men Anders blommade ut rätt omgående, säger Ingemar Svensson, tränare för Elfsborgs juniorlag 1993.

Hela tiden ”väldigt duktig”, men aldrig ”bäst”. Det ringar in omdömena om Svensson där på 90-talet.

1994 tränade Svensson med A-laget hela året, men fick bara spela en enda division 1-match.
– Han var inte färdig som spelare då, säger dåvarande tränaren Håkan Sandberg, som nu för tiden styr över Norrby.

– Det är möjligt att det var en tränarmiss att han inte var med det året. Men han kunde väl gott vänta ett år till, fortsätter Sandberg och skrattar.

Och det kunde Svensson. För året därpå, när Anders Linderoth tog över ledarrollen gick Anders rakt in i laget och blev kvar där. Som en liten tränarfavorit.

I Anders Linderoths sista intervju i BT innan han lämnade Elfsborg nämndes Svensson som den största fotbollsmässiga ”godbiten” under tränarens tre år i klubben. Sedan kom en liten svacka igen, då Kalle Björklund tog över Elfsborg. Björklund gillade den defensiva stilen och förpassade ofta Svensson till en ytterkant, och landslagskamraten Tobias Linderoth till bänken.

Vid den tiden hade dock Svensson hunnit med andra framsteg. 1996 kom han för första gången med i U21-landslaget.

Inför U21-EM 1998 satt han på Ryvallens gräsmatta, kisade mot solen, och sa till BT:
– Det känns verkligen stort att få vara med om det här.

Inte heller där var han dock nummer ett. För där fanns spelare som Jörgen Pettersson, Yksel Osmanovski, Daniel Andersson och Fredrik Ljungberg. Många, för att inte säga de flesta av dem, har han nu sprungit ikapp och förbi.

Likadant är det med killarna från Hestrafors. Borta är Dennis Brodin, borta är forne gaisaren Andreas Alfredsson. Svensson tog själv nästa steg under vintern 1999. Han gjorde debut i A-landslaget och Blåvitt hade velat köpa honom tidigare under året.

Men Svensson stannade i Borås, under Bengt-Arne Strömbergs ledning, ända till 2001, då Guldhedens stjärnskott blev proffs i Southampton.
– Det var väl lite tufft stundtals där under Gordon Strachan. Men han fick lära sig det defensiva och det kanske redan var ett tecken på vad han skulle ha för roll i framtiden, säger Thomas Svensson.

Lillebror Svensson stannade ändå i klubben fram till 2005. En tid då han hann med att ordna det klassiska svenska frisparksmålet mot Argentina 2002. Sedan var han tillbaka i Elfsborg igen. Och har sedan dess varit Borås egen guldklimp.

Det senaste minnet av honom kommer från matchen mot IFK Göteborg den 13 maj på Borås arena. Det var fest och en rejält nöjd Anders klev in mot omklädningsrummet. Svettigt och glad klappades han om av ett par män, sa ”fan vad gott” och fortsatte sedan stråla hela vägen in till duschen.

Den stilen verkar han ha fortsatt med de sista veckorna i Sverige, I tisdags, gjorde han sitt sista besök i staden innan avfärd.
– Han kom hit och frågade om han kunde få en kopp kaffe, medan Emma (Anders fru), klippte sig. Han var på kanonhumör och verkade väldigt taggad. Vi snackade lite om EM och han sa att han tycker att media blåst upp skadeproblemen lite väl mycket. Att det ser lugnt ut, säger brorsan Thomas, som ivrigt följt Anders karriär under åren.

Han tycker att det är skoj att höra om förtroendet för brorsan. Att han nu verkar ha folket på sin sida.
– Det har ju nästan blivit så att han är den som spelat mest. Jättekul att det svängt så. Men samtidigt är man medveten om att det kan svänga tillbaka fort igen.

Just nu svingar pendeln Svenssons väg. Om någon månad kommer en ledsen blick eller ett snett leende skvallra om det fortsatte så, hela vägen genom EM 2008.

Berättelsen om Svensson från Göteborg har berättats många gånger. Om hur han redan som liten briljerade med sina talanger och spåddes en lysande framtid.

Hör bara på det här exemplet:
– Jag minns när jag var tolv och Anders var tio. Han var med oss äldre på en inomhusturnering i Göteborg. Vi ledde med 4–0 då pappa, som var tränare, sa till Anders att han skulle hoppa in och ställa sig i mål. Anders gjorde det, men ville hellre ta bollen och försöka driva upp och göra mål. ”Nej, du måste stå kvar där bak” sa pappa. ”Men ok, om vi gör 5–0 kan du få försöka” sa han sedan. Vi gjorde mål och då tog Anders bollen, dribblade förbi hela motståndarlaget och rullade in den. Då visste man, att lillebror var något alldeles extra, säger Anders bror Thomas.

Där, på småplanerna på västkusten var mittfältaren med det sneda leendet lirare nummer ett.

Vägen fram mot distriktslag, pojklandslag och större äventyr låg öppen. Och så här 20 år i efterhand är det lätt att tro att Svensson gjort den vandringen utan större problem. Men icke.

Snarare har den varit väldigt upp och ned. Och med världens längsta uppförsbacke placerad längs med färden. Den som anlades av media och de svenska fansen vid VM 2006. En story vi också kan.

”In med Kim”. Och ut med Anders. En knappkampanj och ett drev utan dess like, mot en av de blågula spelarna.

Många skulle säkert ha knäckts. Till och med lagt av. Men inte Anders, även om han funderade på det. Istället åkte han hem, tog SM-guld – och fortsatte i blågult.

Och när han kliver ut på EM-planen på tisdag gör han det som en av de mest hyllade landslagsspelarna. ”Svensson var kung”, ”Jag skulle vilja ha två Anders Svensson” är några av de omdömen han fått av svenska krönikörer under resan fram mot fotbollsfesten.

– Det känns jättegott. Han är väl värd det. Han har visat dem att det inte räcker med några knappar och han har verkligen gått vidare. Det är imponerande, säger Bertil Svensson, Anders pappa och tränare under åren i Guldheden.

Anders har varit med förr. Han har lärt sig att ta motgångarna och göra något bra av dem. Eller kanske framförallt, att inte vara det stora namnet men ändå lyckas ta nästa kliv uppåt i karriären.

För det är så det sett ut för tvåfots-specialisten med det speciella löpsteget.

Pappa Bertil tänker efter en stund.
– Han har blivit mycket lugnare med åren, speciellt efter händelserna vid VM. Så visst ligger det något i det...han har alltid lyckats ta nästa kliv, även när det sett tufft ut. Han har kämpat sig framåt, även när det funnits andra killar som ansetts bättre – som Anders Thorstensson, där i början i Elfsborg, säger Bertil Svensson.

Men låt oss ta ett hopp tillbaka i historien igen.
1989 flyttade Svensson från Göteborg till Bollebygd med mamma Gun men fortsatte ändå att lira med Guldheden. Han missade därmed aIla uttagningar till stadslaget. Och blev därmed inte heller aktuell för något Västgötalag eller pojklandslag.

En månad senare bytte Svensson klubb till Hestrafors. Det lagets stora stjärna, Dennis Brodin, minns den tiden så här:
– Vi hade ett väldig bra lag. Anders var jättebra, men det fanns det fler som var. Jag var nog ett namn framför honom på den tiden. Vi blev inbjudna som sommarproffs hos både blåvitt och Elfsborg. Anders hade bestämt sig för IFK, men en dag när vi satt på bussen till skolan sa jag ” Äh, vi tar Elfsborg”. Och så blev det.

1993 gick de två kompisarna till Boråslaget. Brodin, den vänsterfotade yttern ansågs kunna gå hur långt som helst. Men skador och trassel satte punkt för hans satsning.

I stället är det Svensson som fortsatt klättra.
– Han är en riktig vinnarskalle, den sämsta förloraren man kan tänka sig. Förlorade han i ett spel kunde han tjura hela kvällen. Men han har det rätta psyket och ser man tillbaka så är han den ende av oss som egentligen blivit något. Den ende som slagit på stort.

Det där med hans tjurighet har diskuterats flera gånger. Precis som det där med hans ovilja att springa förr i tiden. Löpning har han kommit till rätta med. Den dåliga förloraren inom honom får han fortfarande jobba med.

Under det första året i gulsvart, i juniorlaget, var tiden då Svensson kunde surna ihop i pressen efter en förlust och säga ”Vi får nog hyra in en psykolog till det här laget” dock fortfarande långt borta.

Det var däremot inte hans genombrott. Anders Svenssons kunskaper på planen märktes allt mer.
– Han var en fantastisk talang. Men det var ett väldigt gäng som var väldigt duktigt där. Och tittade man på papperna, så hade ju inte Anders direkt någon större erfarenhet. Där var det flera som skulle slå honom. Joakim Alfredsson (som lämnade Borås 1996 för spel med Laholm i tvåan) var den största stjärnan. Men Anders blommade ut rätt omgående, säger Ingemar Svensson, tränare för Elfsborgs juniorlag 1993.

Hela tiden ”väldigt duktig”, men aldrig ”bäst”. Det ringar in omdömena om Svensson där på 90-talet.

1994 tränade Svensson med A-laget hela året, men fick bara spela en enda division 1-match.
– Han var inte färdig som spelare då, säger dåvarande tränaren Håkan Sandberg, som nu för tiden styr över Norrby.

– Det är möjligt att det var en tränarmiss att han inte var med det året. Men han kunde väl gott vänta ett år till, fortsätter Sandberg och skrattar.

Och det kunde Svensson. För året därpå, när Anders Linderoth tog över ledarrollen gick Anders rakt in i laget och blev kvar där. Som en liten tränarfavorit.

I Anders Linderoths sista intervju i BT innan han lämnade Elfsborg nämndes Svensson som den största fotbollsmässiga ”godbiten” under tränarens tre år i klubben. Sedan kom en liten svacka igen, då Kalle Björklund tog över Elfsborg. Björklund gillade den defensiva stilen och förpassade ofta Svensson till en ytterkant, och landslagskamraten Tobias Linderoth till bänken.

Vid den tiden hade dock Svensson hunnit med andra framsteg. 1996 kom han för första gången med i U21-landslaget.

Inför U21-EM 1998 satt han på Ryvallens gräsmatta, kisade mot solen, och sa till BT:
– Det känns verkligen stort att få vara med om det här.

Inte heller där var han dock nummer ett. För där fanns spelare som Jörgen Pettersson, Yksel Osmanovski, Daniel Andersson och Fredrik Ljungberg. Många, för att inte säga de flesta av dem, har han nu sprungit ikapp och förbi.

Likadant är det med killarna från Hestrafors. Borta är Dennis Brodin, borta är forne gaisaren Andreas Alfredsson. Svensson tog själv nästa steg under vintern 1999. Han gjorde debut i A-landslaget och Blåvitt hade velat köpa honom tidigare under året.

Men Svensson stannade i Borås, under Bengt-Arne Strömbergs ledning, ända till 2001, då Guldhedens stjärnskott blev proffs i Southampton.
– Det var väl lite tufft stundtals där under Gordon Strachan. Men han fick lära sig det defensiva och det kanske redan var ett tecken på vad han skulle ha för roll i framtiden, säger Thomas Svensson.

Lillebror Svensson stannade ändå i klubben fram till 2005. En tid då han hann med att ordna det klassiska svenska frisparksmålet mot Argentina 2002. Sedan var han tillbaka i Elfsborg igen. Och har sedan dess varit Borås egen guldklimp.

Det senaste minnet av honom kommer från matchen mot IFK Göteborg den 13 maj på Borås arena. Det var fest och en rejält nöjd Anders klev in mot omklädningsrummet. Svettigt och glad klappades han om av ett par män, sa ”fan vad gott” och fortsatte sedan stråla hela vägen in till duschen.

Den stilen verkar han ha fortsatt med de sista veckorna i Sverige, I tisdags, gjorde han sitt sista besök i staden innan avfärd.
– Han kom hit och frågade om han kunde få en kopp kaffe, medan Emma (Anders fru), klippte sig. Han var på kanonhumör och verkade väldigt taggad. Vi snackade lite om EM och han sa att han tycker att media blåst upp skadeproblemen lite väl mycket. Att det ser lugnt ut, säger brorsan Thomas, som ivrigt följt Anders karriär under åren.

Han tycker att det är skoj att höra om förtroendet för brorsan. Att han nu verkar ha folket på sin sida.
– Det har ju nästan blivit så att han är den som spelat mest. Jättekul att det svängt så. Men samtidigt är man medveten om att det kan svänga tillbaka fort igen.

Just nu svingar pendeln Svenssons väg. Om någon månad kommer en ledsen blick eller ett snett leende skvallra om det fortsatte så, hela vägen genom EM 2008.