Tidigare Elfsborgsstjärnan

gör en rejäl nysatsning

Sport Artikeln publicerades

Gais sportchef Jonas Lundén körde upp till Borås.

Det var bara dagar kvar till det att transferfönstret stängde och klubben hade precis signat nygamla backhjälten Richard Ekunde.

På en lunchrestaurang, inte långt från högskolan, satt Andreas Augustsson. Efter ett par snack med den dåvarande Gais-tränaren Thomas Askebrand såg Augustsson plötsligt en lång säsong framför sig i år. Det var bara mars, och ändå, avslutningen på karriären var på väg att skita sig.

– Jag hade väl fått signaler om att Askebrand redan bestämt sig för två andra mittbackar, Marcus Översjö och Björn Andersson. Men det var inte bara det. Vissa träningar var såpass dåliga att det inte gav mig något, det kändes meningslöst att pendla hela vägen till Göteborg. Om jag inte tog cykeln.

Augustsson bromsar in på toppen av Svarvhultsbacken. Han tittar ner mot en klocka fäst på styret.
– Fyra timmar, 21 minuter.
– 99,6 kilometer.

Tio mil?
– Ja, Mest grusväg runt om i bygden. Seglora, Töllsjö, Vänga, lite åt det hållet.

Cykeln, av modell cyclocross, som hanterar annat än asfalt, har rullat ett par hundra mil i höst. Fler väntar i vinter. Inte minst i den i cykelkretsar kända stigningen, 1,4 kilometer, strax bortom Sandared. Intervaller.

– Det är svårt att förklara. Det är en frihetskänsla. Jag kan tömma mig hur mycket som helst utan att det gör ont, och det var länge sedan jag kände så.

Den tidigare mittbacken, försvarsgeneralen i Elfsborg, har sadlat om.
Och det är ingen lek.

– Jag vill helst prestera innan jag snackar. Men jag siktar på att köra elitklassen till sommaren. SM också, linjeloppet, säger han.
Det var efter sommaruppehållet guldåret 2012 som Augustsson under Elfsborgs läger i Smögen kände att något var allvarligt fel. Det gjorde förbannat ont i knät. En viss smärta har följt med sedan han opererade korsbandet för tio år sedan, men det blev inte bättre med åren, och bakslaget i det bohuslänska sommarparadiset var omedelbart. Han träffade Leif Swärd, den kände idrottsläkaren, som tittade på röntgenbilderna och sa:

– Ju mer du springer, ju trasigare blir du, ju mer du cyklar, ju längre kommer din kropp att hålla i framtiden.
Augustsson säger:

– När Swärd snackar tänker man till. Jag vet ju om att jag slitit hårt på mig själv under min karriär, jag vet inte hur mycket voltaren (läkemedel) jag stoppat i mig genom åren. Men samtidigt har jag alltid älskat mitt liv som fotbollsspelare och då är det svårt att bara lägga ner. Men jag började cykla mer, både före och efter träning.

Men Elfsborgs tidigare tränare Jörgen Lennartsson såg inget fortsatt samarbete med sin mittback, som tvingades sluta, och skriva på för Gais, men först efter att han sagt vad han tyckt om sin tidigare chef.

– Det där är historia nu. Det var viktigt då, inte nu, säger han.

En säsong och ett drygt år senare slog sig Jonas Lundén ner, mitt emot, vid ett lunchbord i Borås.

– Vårsäsongen 2013 i Gais var bra, under hösten var vi dåliga. Laget var dåligt, jag var dålig. Jag tänkte för mig själv efter säsongen att jag ska ge fotbollen en sista chans, så jag tränade upp min fysik maximalt. Men i vintras kände jag att motivationen saknades. Träningarna var dåliga och i min ålder, när Askebrand valde att satsa på andra, fanns egentligen bara ett alternativ.
Lundén och Augustsson skakade hand, och kontraktet löstes upp ett år för tidigt.

Ångrar du att du skrev på för Gais?
– Jag ångrar ingenting. Nya miljöer ger nya erfarenheter och så tränad som jag var i vintras, när jag slutade, har jag aldrig varit.

Jag hade bättre resultat på jojo-testet än någonsin tidigare under karriären.

Parallellt med fotbollen och säsongen i Gais köpte Augustsson en ny cykel. Den tidigare grannen på Hestra och elitcyklisten Mattias Carlsson hade länge snackat om att det var något helt annat att komma ut på vägarna, jämfört med varianten i rehabiliteringslokalen.

– Det var Mattias som från början frågade om jag inte skulle med och köra. Då hade jag väl inga planer med någonting inom cykelsporten, men det var grymt kul, det kände jag tidigt.

I somras låg han tätt på hjul på Mattias Carlsson när elittävlingen Velfondo Vårgårda gick in på sina sista kilometrar.

– Jag sa till Andreas att försök och håll min rulle sista biten. Det var blött, tre kurvor mot slutet, och som alltid en del armbågar. Jag var lite osäker på var han var när vi rullade över linjen, jag tror det skilde någon meter till slut, säger Mattias Carlsson när han svarar på telefon under en arbetsresa till Kina.

Med tio SM-medaljer, bland annat ett uppskattat lagtempoguld med dåvarande Team MA, har Carlsson lätt att bedöma utvecklingskurvan hos den tidigare Elfsborgsbacken.

– Jag vill säga att Andreas blivit en stor motivation för mig nu när jag inte satsar lika hårt längre. Han har haft en helt otrolig utveckling. Att han kan ta i och pressa sig visste vi sedan tidigare, men att kunna lära sig att läsa cykel på det sättet är jag riktigt imponerad av. Dessutom är det kul att se att han är så grymt motiverad, säger Mattias Carlsson.

Hur ser du på fortsättningen?
– Jag har sagt att han ska köra stora SM till sommaren. Han har redan provat på elitklassen vid några tävlingar och ska fortsätta där. Nu är det inte bestämt plats och bana för SM. Andreas, som är lite längre och jämförelsevis ganska muskulös, behöver en slät och ganska lätt bana, men får han det skulle i alla fall inte jag bli helt överraskad om han kör in bland de 15 bästa en bra dag.

Augustsson, som kör för CK Olympic, har rullat ner för Svarvhultsbacken och parkerat utanför garaget i Sandared.

– Det är svårt att förklara, säger han.
– Men det är fantastiskt kul. Adrenalin. Att lära sig om ny taktik och ny teknik. Men också att jag kan tömma mig hur hårt som helst utan att det gör ont i knät. Det känns bra i både skalle och kropp.

Under januari, februari, mars cyklade han till träningarna och Gaisgården, elva mil, tur och retur, två gånger i veckan – och sedan dess har träningsdosen bara ökat.

– Det var inte så att det gick ut över fotbollen på något sätt. Men vissa dagar var träningen så dålig att jag kunde ta cykeln. Sedan har jag snackat en hel del med Mattias om träning och upplägg. Nu kör jag två stycken fyratimmars distanspass och tre kortare, men tuffare, intervallpass i veckan.

Hur hinner du?
– Jag pluggar till byggingenjör, halvtid, och räknar med att vara klar nästa sommar, 2016. Som det är nu passar det perfekt. Jag kör på parallellt med mina studier, så får vi se vad det blir av det. Fortsätter jag att utvecklas vill jag fortsätta tävla, men det är inget man kan svära på i min ålder.

Enligt rapporten har Augustsson dock inte gjort bort sig när Boråseliten, med supertalangerna Ludvig Bengtsson och Lucas Eriksson i spetsen, samlats under året för gemensamma distanspass.

– De åker ifrån mig om de vill..., säger han.
– Jag har så oerhört stor respekt för alla cyklister som har tusentals mil i benen och är så enormt genomtränade. Kan jag bara hänga med på en hyfsad nivå är jag stolt och glad. Det ger mig mycket.

Han tar av sig de gul-svarta (jo, faktiskt) handskarna och knäpper upp hjälmen under hakan.
– Men sedan måste man våga sätta höga mål. Så att skallen får jobba lite.

Gais sportchef Jonas Lundén körde upp till Borås.

Det var bara dagar kvar till det att transferfönstret stängde och klubben hade precis signat nygamla backhjälten Richard Ekunde.

På en lunchrestaurang, inte långt från högskolan, satt Andreas Augustsson. Efter ett par snack med den dåvarande Gais-tränaren Thomas Askebrand såg Augustsson plötsligt en lång säsong framför sig i år. Det var bara mars, och ändå, avslutningen på karriären var på väg att skita sig.

– Jag hade väl fått signaler om att Askebrand redan bestämt sig för två andra mittbackar, Marcus Översjö och Björn Andersson. Men det var inte bara det. Vissa träningar var såpass dåliga att det inte gav mig något, det kändes meningslöst att pendla hela vägen till Göteborg. Om jag inte tog cykeln.

Augustsson bromsar in på toppen av Svarvhultsbacken. Han tittar ner mot en klocka fäst på styret.
– Fyra timmar, 21 minuter.
– 99,6 kilometer.

Tio mil?
– Ja, Mest grusväg runt om i bygden. Seglora, Töllsjö, Vänga, lite åt det hållet.

Cykeln, av modell cyclocross, som hanterar annat än asfalt, har rullat ett par hundra mil i höst. Fler väntar i vinter. Inte minst i den i cykelkretsar kända stigningen, 1,4 kilometer, strax bortom Sandared. Intervaller.

– Det är svårt att förklara. Det är en frihetskänsla. Jag kan tömma mig hur mycket som helst utan att det gör ont, och det var länge sedan jag kände så.

Den tidigare mittbacken, försvarsgeneralen i Elfsborg, har sadlat om.
Och det är ingen lek.

– Jag vill helst prestera innan jag snackar. Men jag siktar på att köra elitklassen till sommaren. SM också, linjeloppet, säger han.
Det var efter sommaruppehållet guldåret 2012 som Augustsson under Elfsborgs läger i Smögen kände att något var allvarligt fel. Det gjorde förbannat ont i knät. En viss smärta har följt med sedan han opererade korsbandet för tio år sedan, men det blev inte bättre med åren, och bakslaget i det bohuslänska sommarparadiset var omedelbart. Han träffade Leif Swärd, den kände idrottsläkaren, som tittade på röntgenbilderna och sa:

– Ju mer du springer, ju trasigare blir du, ju mer du cyklar, ju längre kommer din kropp att hålla i framtiden.
Augustsson säger:

– När Swärd snackar tänker man till. Jag vet ju om att jag slitit hårt på mig själv under min karriär, jag vet inte hur mycket voltaren (läkemedel) jag stoppat i mig genom åren. Men samtidigt har jag alltid älskat mitt liv som fotbollsspelare och då är det svårt att bara lägga ner. Men jag började cykla mer, både före och efter träning.

Men Elfsborgs tidigare tränare Jörgen Lennartsson såg inget fortsatt samarbete med sin mittback, som tvingades sluta, och skriva på för Gais, men först efter att han sagt vad han tyckt om sin tidigare chef.

– Det där är historia nu. Det var viktigt då, inte nu, säger han.

En säsong och ett drygt år senare slog sig Jonas Lundén ner, mitt emot, vid ett lunchbord i Borås.

– Vårsäsongen 2013 i Gais var bra, under hösten var vi dåliga. Laget var dåligt, jag var dålig. Jag tänkte för mig själv efter säsongen att jag ska ge fotbollen en sista chans, så jag tränade upp min fysik maximalt. Men i vintras kände jag att motivationen saknades. Träningarna var dåliga och i min ålder, när Askebrand valde att satsa på andra, fanns egentligen bara ett alternativ.
Lundén och Augustsson skakade hand, och kontraktet löstes upp ett år för tidigt.

Ångrar du att du skrev på för Gais?
– Jag ångrar ingenting. Nya miljöer ger nya erfarenheter och så tränad som jag var i vintras, när jag slutade, har jag aldrig varit.

Jag hade bättre resultat på jojo-testet än någonsin tidigare under karriären.

Parallellt med fotbollen och säsongen i Gais köpte Augustsson en ny cykel. Den tidigare grannen på Hestra och elitcyklisten Mattias Carlsson hade länge snackat om att det var något helt annat att komma ut på vägarna, jämfört med varianten i rehabiliteringslokalen.

– Det var Mattias som från början frågade om jag inte skulle med och köra. Då hade jag väl inga planer med någonting inom cykelsporten, men det var grymt kul, det kände jag tidigt.

I somras låg han tätt på hjul på Mattias Carlsson när elittävlingen Velfondo Vårgårda gick in på sina sista kilometrar.

– Jag sa till Andreas att försök och håll min rulle sista biten. Det var blött, tre kurvor mot slutet, och som alltid en del armbågar. Jag var lite osäker på var han var när vi rullade över linjen, jag tror det skilde någon meter till slut, säger Mattias Carlsson när han svarar på telefon under en arbetsresa till Kina.

Med tio SM-medaljer, bland annat ett uppskattat lagtempoguld med dåvarande Team MA, har Carlsson lätt att bedöma utvecklingskurvan hos den tidigare Elfsborgsbacken.

– Jag vill säga att Andreas blivit en stor motivation för mig nu när jag inte satsar lika hårt längre. Han har haft en helt otrolig utveckling. Att han kan ta i och pressa sig visste vi sedan tidigare, men att kunna lära sig att läsa cykel på det sättet är jag riktigt imponerad av. Dessutom är det kul att se att han är så grymt motiverad, säger Mattias Carlsson.

Hur ser du på fortsättningen?
– Jag har sagt att han ska köra stora SM till sommaren. Han har redan provat på elitklassen vid några tävlingar och ska fortsätta där. Nu är det inte bestämt plats och bana för SM. Andreas, som är lite längre och jämförelsevis ganska muskulös, behöver en slät och ganska lätt bana, men får han det skulle i alla fall inte jag bli helt överraskad om han kör in bland de 15 bästa en bra dag.

Augustsson, som kör för CK Olympic, har rullat ner för Svarvhultsbacken och parkerat utanför garaget i Sandared.

– Det är svårt att förklara, säger han.
– Men det är fantastiskt kul. Adrenalin. Att lära sig om ny taktik och ny teknik. Men också att jag kan tömma mig hur hårt som helst utan att det gör ont i knät. Det känns bra i både skalle och kropp.

Under januari, februari, mars cyklade han till träningarna och Gaisgården, elva mil, tur och retur, två gånger i veckan – och sedan dess har träningsdosen bara ökat.

– Det var inte så att det gick ut över fotbollen på något sätt. Men vissa dagar var träningen så dålig att jag kunde ta cykeln. Sedan har jag snackat en hel del med Mattias om träning och upplägg. Nu kör jag två stycken fyratimmars distanspass och tre kortare, men tuffare, intervallpass i veckan.

Hur hinner du?
– Jag pluggar till byggingenjör, halvtid, och räknar med att vara klar nästa sommar, 2016. Som det är nu passar det perfekt. Jag kör på parallellt med mina studier, så får vi se vad det blir av det. Fortsätter jag att utvecklas vill jag fortsätta tävla, men det är inget man kan svära på i min ålder.

Enligt rapporten har Augustsson dock inte gjort bort sig när Boråseliten, med supertalangerna Ludvig Bengtsson och Lucas Eriksson i spetsen, samlats under året för gemensamma distanspass.

– De åker ifrån mig om de vill..., säger han.
– Jag har så oerhört stor respekt för alla cyklister som har tusentals mil i benen och är så enormt genomtränade. Kan jag bara hänga med på en hyfsad nivå är jag stolt och glad. Det ger mig mycket.

Han tar av sig de gul-svarta (jo, faktiskt) handskarna och knäpper upp hjälmen under hakan.
– Men sedan måste man våga sätta höga mål. Så att skallen får jobba lite.