Oskar Pålsson: Oskar Pålsson: Tack för Jannefieringen, Blågult
Det finns olika nivåer på glädjetårar. Andreas Granqvists känslosamma firande efter 0–0 i Milano var en av de vackraste scenerna jag sett på en fotbollsplan. Utan att ha sett ens en bråkdel av ”Granens” klubblagsmatcher i Nederländerna, Italien och Ryssland är det ändå lätt att fastslå: Den svenske mittbacksklippan gjorde på måndagskvällen den 13 november 2017 en av karriärens bästa matcher.
Han var störst, han var starkast, han var tröttast. Och när han med lagkaptensbindeln torkade jättetårarna samtidigt som han överöstes av glädjestinna lagkamrater var det signifikativt för en spelare som under ett helt kval gått längst fram i ledet och slutligen fört sitt lag – sitt land – till den finaste av turneringar i den största av sporter.
Sverige håller nollan mot Italien två gånger på fyra dagar – och slår ut en av världens mäktigaste fotbollsnationer. Det är en fantastisk bedrift – och ett konkret kvitto på den förvandling som skett i laget sedan Janne Andersson tog över. Jannefieringen av blågult har gett oss ett landslag där varenda spelare, varenda sekund av varenda match hittills, sliter som djur för varandra. Att en sådan kollektiv laginsats kan räcka långt var känt på förhand. Men att det skulle räcka hela vägen till Ryssland via Italien gick bara att drömma om.
Italien hade gjort hemläxan sedan i fredags, och gick från start stenhårt in i duellerna med Sveriges anfallare Ola Toivonen och Marcus Berg för att förhindra deras samspel och försvåra den förstnämndes bollmottagningar – som var av högsta klass i det första mötet.
Trots det lyckades Sverige etablera visst spel i matchens inledning, och det höga presspel blågult stod för under de första tio-femton minuterna var inte bara inspirerande för oss åskådare, utan sände också värdefulla signaler till motståndarna: den svenska matchplanen innefattade inte enbart lågt försvarsspel. Om det vittnar också att första halvlek innefattade tre straffsituationer, där två kunde – eller rent av borde – ha inneburit svenska elvameterssparkar när italienska spelare sysslade med handboll. Även hemmalaget skulle haft en straff, efter att Ludwig Augustinssons klumpigt instuckna fot fällt Marco Parolo. Domaren friade alla tre gångerna, men hade i övrigt inga problem med att blåsa. Innan en halvtimme var spelad hade det gula kortet visats fyra gånger.
Assisterande förbundskaptenen Peter Wettergren, den förre Elfsborgstränaren som har en av landets skarpaste fotbollshjärnor, pratade inför matchen om vikten av att stärka upp försvarsspelet kring vänsterbacken Ludwig Augustinsson, eftersom Italien med framgång överbelastade just där i det första mötet. Den planen var helt riktig – men desto svårare att genomföra i verkligheten. Augustinsson var vilse i den första halvleken, när Italiens press nådde sin kulmen under de här två matcherna.
Sverige redde ut stormen då, och man gjorde det på nytt i andra halvlek. Det var inte vackert, det var inte snyggt – men det var effektivt.
Nästa sommar spelar Sverige fotbolls-VM. Hemma i tv-soffan sitter italienska världsstjärnor som Gianluigi Buffon, Giorgio Chiellini, Marco Verratti och Ciro Immobile och tittar på.
Ta in det, om ni kan.
