När IFK Borås var en maktfaktor

Sport Artikeln publicerades

I går brann hopptornet i Björbobackens mellanbacke ner. Därmed är backhoppningen i Borås helt död. Men det fanns en tid när Borås var bäst i landet:

Kontoret på Sandwalls bryggeri på Sörmarken känns gigantiskt stort.

Anders Blixt är nervös. Han vet att mannen på den upphöjda pulpeten kommer att avgöra Björbobackens, och kanske även hela IFK Borås öde.

En underskrift från direktör Sandwall – och verksamheten är räddad.

Ett nej, och klubben är riktigt, riktigt illa ute. För en liftanordning till en kostnad av 100 000 kronor – motsvarande en miljon i dagens penningvärde – är ju redan på väg.

Året är 1966. Blixt är 22 år, och orutinerad som säljare. En skinnsoffa är placerad mittemot Sandwalls skrivbord. Blixt sjunker så djupt att han ser direktörens skor rakt framför sig. Han sträcker upp pappret, och säger:
– God dag. Kan direktör Sandwall skriva på det här?

Tre år är tidigare har Blixt fått i uppgift att rusta upp Björbobacken. Då, 1963 hade den 19-årige backhopparen från Ekås sett sin hemmabacke bakom Elfsborgsstugan förfalla, och bli oanvändbar.

Samtidigt hade IFK Borås beslutat sig för att göra en rejäl satsning på sin anläggning på Rya åsar. De värvade Blixt och Gunnar Nilsson, som omgående tog tag i arbetet. De hade starkt stöd av ordförande Ragnar Borg och av Waldis Larsson.

Dels skulle den gamla hoppanläggningen från 1950-talet – den just bakom Björbostugan – rustas upp. Dels skulle man bygga en ny, större hoppbacke i skogen ovanför stugan.
– Tanken var att det skulle bli en 60-metersbacke, säger Blixt.

Man tog hjälp av en skogvaktare för att utföra arbetet.
– Jag kallade honom skogvaktare Arvidsson. Han sa åt mig att ”rita ut på kartan vilket område du vill ha.”

Blixt gjorde en skiss:
– Jag ritade ut hoppbacken, och en extra slinga som var tänkt som teknikbacke för backhoppare. Men några år senare kom Stenmark och slalomhaussen, och vi byggde ut backen för att även gälla utförsåkning.

Den utritade backen låg bara delvis på kommunal mark. Kyrkan ägde delar av backen, och gården Ramshulan ägde området på toppen. Det hindrade dock inte Blixt och skogvaktare Arvidsson.
– Skogvaktaren var redan pensionär, och gjorde som han ville. Han sa ”får jag sparken så får jag”.

Arbetet med de två hoppbackarna pågick parallellt. Den gamla backen grävdes ut, och underbacken täcktes med plast – vilket var något ganska nytt. Man sprängde ur den nya underbacken och började förarbeta för att sätta upp ett nytt, högt hopptorn.
Projekten genomfördes i snabb takt. Först när jobben var klara sökte man stöd från kommunen.

– Jag var ung och galen. Jag trodde på allt och alla, säger Blixt.

Sommaren 1966 hade man kommit så långt att både en lift och hopptorn var beställda. De kostade 100 000 kronor vardera. Då kom byråkratin ikapp, och kommunen backade ur. Hopptornet gick att avbeställa, men liftanordningen var redan på väg.

– Vi hade inga papper på något. Och vi hade inte heller de pengarna som krävdes.

Klubben tvingades ta ett lån. Anders Blixt fick i uppgift att åka runt till de tio företagare som kunde gå i borgen för 10 000 kronor vardera.

– Alla frågade om Sandwall hade skrivit på, och sa till mig att ”jag skriver inte på förrän Sandwall gör det.”

Direktör Anders Sandwall tar pappret, ögnar igenom det, och skriver under. Anders Blixt kan andas ut.
Underskriften är knappast Blixt förtjänst. Klubbens ordförande Ragnar Borg är nämligen vice brandchef, och har ringt och förankrat underskriften.

– Det var bra att ha vice brandchef Borg i styrelsen. Han gjorde olika inspektioner och skrev ut tillstånd, så företagarna behövde hålla sig vän med honom, säger Blixt nu.

Han står i Björbobacken, och tittar på anläggningen som en gång skapade Sveriges bästa backhoppare.

– Det var inte en person som gjorde det – verkligen inte. Vår styrka var att vi var så många eldsjälar från olika samhällsområden. Där var en snickare, en ekonom och så vidare. Satsningen på våra pojkar kostade kopiöst mycket pengar, men vi hade många som jobbade med att dra in det som behövdes. Bland annat hade vi en damklubb som gjorde ett fantastiskt jobb.

Anders Daun är 3,5 år gammal i januari 1967. Han minns av förklarliga skäl inte invigningen av den nya anläggningen i Björbobacken. Men han inser nu att tajmingen var perfekt för honom.

– Vi var flera som började hoppa redan i ung ålder. Och man märkte tidigt att vi hade talang, säger han på telefon från Örnsköldsvik.

1976 är Daun redo för längre hopp. Då förbättras den lite större hoppbacken vid skidliften ytterligare. Den förvandlas till plastbacke, och förses med det snöre – slungan – som ger hopparna rätt fart.

– Där gick det att hoppa upp mot 60 meter, och det var ju väldigt bra. Våra föräldrar var så himla engagerade, och gjorde ett jättejobb för att vi skulle få plast. Sommarhoppningen där gjorde att vi hade många fler hopp än ”norrfolket”, som bara väntade in snön, säger Daun.

När snön kommer söker sig boråsarna norrut. Det är bussresor till Falun, Oslo och Sysslebäck.

– Vi var många. När vi åkte på mellandagsläger fyllde vi stora bussar, säger Daun.
– Vi kom ofta med 25–30 man i gemensam klädsel. Och vi flög förbi allihop. Under sommaren hade våra killar fått 800 hopp i kroppen, vilket gav oss ett stort försprång, säger Anders Blixt.

Klubben får fram två duktiga kullar på 1970-talet. Men det är den tredje, den med Daun, Roger Karlsson, Tomas Jernkrook och Christer Andersson, som leder in klubben i den riktiga guldåldern.

Daun ger en föraning om vad som komma skall när han som 15-åring hoppar 104 meter som förhoppare vid Svenska skidspelen.

– Jernkrook och Roger var lite äldre än jag, vilket gjorde att jag redan i tidig ålder fick hoppa i större backar, säger Daun.

1980 och 1981 tar IFK Borås sina första SM-medaljer. Men det är 1982 det smäller till rejält. Först vinner uppstickaren från söder lag-SM i 70-metersbacken, sedan skräller 18-åriga Daun genom att bli åtta och tia vid VM i Holmenkollen.

De kommande två åren dominerar IFK Borås svensk backhoppning totalt. Man tar fyra lag-SM-guld av fyra möjliga.
– Det var skithäftigt att vi boråsare lyckades vinna fem lag-SM. Vårt lag bestod verkligen bara av egna produkter. Vi var Boråsgrabbar allihop, säger Daun.

1983 vinner dessutom Tomas Jernkrook individuella SM i 70-metersbacken, och IFK Borås är så framgångsrikt att klubben kvalar in bland årets fem främsta skidklubbar i Sverige alla kategorier. Anders Blixt minns hur han får sitta vid honnörsbordet på det årets skidgala.

– Då var jag väldigt stolt. Det var storklubbar som Åsarna, IFK Mora och Dala-Järna – och IFK Borås, säger Blixt.

1984 vinner Anders Daun sitt första och enda individuella SM-guld. Han har dock flyttat till Falun, och börjat tävla för Holmens IF. Även om IFK Borås vinner båda lag-SM-gulden aktuell säsong är det början till slutet.

– Jag behövde flytta norrut för att kunna hoppa på heltid, förklarar Daun.

Borås vinner JSM-guld 1985 genom trion Christer Andersson, Jörgen Jernkrook och Morgan Åsbrink. Och året efter blir Åsbrink svensk juniormästare i nordisk kombination.

Men norra Sverige har lärt sig av uppstickarna från söder, och börjat med sommarhoppning. Samtidigt som Borås lag faller i bitar eftersom några tröttnar, och några flyttar norrut, får svensk backhoppning under slutet av 1980-talet ett internationellt lyft genom hoppare som Jan Boklöv, bröderna Staffan och Per-Inge Tällberg samt Mikael Martinsson. IFK Borås dominans är över.

Klubben fortsätter dock att fostra talanger, och Johan Rasmussen tävlar i OS i Lillehammer 1994. Efter några års svacka blommar verksamheten vid Björbobacken upp igen efter en upprustning 2003. Det är huvudsakligen tjejer som hoppar, och redan året efter tar Anna Halonen IFK Borås senaste – och kanske sista SM-guld.

Sedan några år tillbaka är klubbens verksamhet vilande. Björbobacken ligger öde, och Björbostugan är såld.

– Brorsan försökte dra igång det igen för några år sedan, men det är inte så lätt att driva småklubbarna numera. Många hoppbackar över hela landet ligger halvdöda. Det krävs nog ett gäng tokiga föräldrar för att dra igång något igen, säger Anders Daun, som fortfarande spelar en viktig roll inom svensk backhoppning, nu i rollen som assisterande förbundskapten.

Anders Blixt kommer inte att dra igång någon ny satsning. Han har flyttat till Varberg, men återvänder någon gång per år till Björbo för att se till sin skapelse.

– Det är blandade känslor när man tittar på det nu. Det händer att jag fäller en tår. Men jag anklagar ingen. Det är tiden som hunnit ikapp.