Annons

Minnena lever kvar i Öxabäck tio år efter nedflyttningen

I dag är det exakt tio år sedan klassiska Öxabäck föll ur damallsvenskan. En nedflyttning som var början till slutet för en av tidernas största svenska fotbollsklubbar för tjejer. Ett år senare lades damlaget ner.
BT åkte till Öxabäck för att leta efter spår av det damlag som fortfarande har flest SM-guld av alla – sex officiella och ett inofficiellt.
Sport • Publicerad 5 oktober 2008
Doris Jonasson och Kerstin Johnson håller upp Öxabäcks första SM-pokal, den från 1972.
Doris Jonasson och Kerstin Johnson håller upp Öxabäcks första SM-pokal, den från 1972.Foto: Lennart Magnusson

Tio år har gått och spåren av de gulsvarta giganterna från Öxabäck börjar sopas igen.

Inga skyltar på orten visar att man är på historisk damfotbollsmark.

Annons

Men stoltheten lever i högsta grad kvar. Det märks direkt om man gör som som BT:s utsända, stannar till på huvudgatan (Överlidavägen) och promenerar upp mot klassiska Hagavallen.

Först passerar man bokföringsbyrån Svansjö Företagstjänst AB. Ägaren där heter Jonas Jonasson.

– Jag var lagledare i fem år (1971–75), och vi tog tre SM-guld – rätt bra utdelning. Sedan var jag supporterordförande, och var med och fixade lite, säger han.

Några souvenirer eller liknande som visar på ortens idrottsliga storhetstid går däremot inte att hitta på hans kontor.

– De sakerna har jag hemma, säger han.

På frågan om varför Öxabäck inte skyltar med att vara damfotbollens vagga säger han:

– Det var en bra idé. Det skall jag ta upp med byalaget.

Fortsätter man längs Överlidavägen passerar man Öxabäcks skola – med låg- och mellanstadium. Där går numera elever som inte kan ha några minnen av Öxabäcks damlag.

Tredjeklassarna Linnea Johnson och Ellen Andrén föddes till exempel 1999. De har dock hört lite berättelser.

– Farmor (Kerstin Johnson) var med och spelade. Hon har visat kort – jag vet att de var jättebra, säger Linnea.

Annons

– Det har jag också hört. Mamma har sagt att de spelade skitbra, säger Ellen.

En gång i tiden var fotboll självklart för alla Öxabäckstjejer, drömmen var att spela i A-laget.

Nu är det innebandy som gäller. Både Linnea och Ellen tränar med Tygriket.

Ellen spelar fotboll också – hon åker till Torestorp och spelar med Svansjöalliansen.

– Min högsta dröm i fotboll är att få vara med i det svenska landslaget, säger Ellen.

Linneas idrottsdröm är mer lättillgänglig.

– Det är att få rida på riktiga hästar, säger hon.

I skolan har de ännu så länge inte pratat om hur ortens fotbollstjejer placerade Öxabäck på Sverigekartan. Deras lärare Marianne Rosengren lovar bättring.

– Vi läser om hembygden nu, och skall gå upp till fotbollsmuséet i Antikhuset och titta, säger Rosengren.

Hon har bott i Öxabäck i 30 år, och minns fotbollsfesterna.

Annons

– Alla gick man ur huse, vi hade halsdukar och mössor. Fortfarande är det så att om man säger att man är från Öxabäck tror alla att man har spelat fotboll, säger hon.

Nästa stopp längs Överlidavägen blir Antikhuset. Det drivs av en av svensk damfotbolls riktiga pionjärer.

Kerstin Johnson var ledande när Öxabäcks damlag startades 1966. Nu ser hon till att minnena av laget bevaras.

Hon har samlat en del av klubbens pokaler i sina lokaler, dessutom har hon tapetserat ett par väggar med lagbilder och tidningsklipp. Det är som ett litet museum.

– Jag har så många klipp att det skulle kunna fylla hela Antikhuset, säger hon.

Hon har ofta fått berätta om hur hon, som då hette Andersson, Anna-Greta Olsson (då Skoglund) och Maj-Britt Oscarsson (då Håkansson) åkte på dans i Boråsparken våren 1966. Där träffade de Kerstin Larsson från Älekulla.

– Några år tidigare hade vi spelat två matcher på skoj mot ett gymnastikgäng från Älekulla – där Kerstin Larsson var med. Det blev inte mer då, men jag kunde inte släppa det, säger Johnson.

I Boråsparken beslutade kvartetten sig för att bilda ett gemensamt damlag.

– Vi åkte hem och började ringa runt.

Resten är svensk idrottshistoria. En av de som ringdes upp var Doris Jonasson. Hon råkar vara på besök i Antikhuset när BT kommer.

Annons

Hon minns att laget kämpade mot mycket. Inte minst fördomar och tidsandan. Bland annat ansåg prästen i Öxabäck att fotboll var för hårt för tjejer – och spel på söndagar var förstås omöjligt.

– Men det gick över ganska snabbt, och nu har vi en präst som tycker om fotboll, säger Doris.

Efter att Västgöta-Demokraten gjort ett stort reportage under 1966 fick Öxabäckstjejerna stort utrymme i media.

Artiklarna handlade inte sällan mer om tjejernas utseende än deras fotbollskonster. De kallades bland annat för fotbollsamazoner och ansågs "spela som riktiga karlar."

När damfotbollen fick sitt breda erkännande, i samband med VM i USA 1993, var dock epoken Öxabäck över.

– Synd att det slutade som det gjorde. Men ingen kan ta ifrån oss det som var. Och nu får vi heja på herrlaget i stället, säger Kerstin Johnson.

Men det var nära att damerna drog med sig herrlaget i fallet. De sista åren i allsvenskan vansköttes nämligen ekonomin, och när damlaget lades ner var skulderna uppe i 400 000 kronor.

Öxabäcks IF var konkursmässig, men reste sig. Dåvarande ordföranden Bengt Bengtsson minns.

– Det var hårda år, men många ställde upp och hjälpte till. Vi fick inte minst mycket hjälp från bygdens bank – Mjöbäcks sparbank, säger Bengtsson.

Marks kommun hjälpte däremot inte till.

Annons

– Nej, inte något.

Kommunen gav inte heller något större stöd under storhetstiden.

– De var nog rädda att det skulle ha blivit för stor avundsjuka i orterna runt-omkring om kommunen skulle ha satsat pengar här, tror Jonas Jonasson.

2003 gjorde Riksidrottsförbundet Hagavallen till en av 100 idrottshistoriska idrottsplatser.

På Marks kommuns hemsida får man däremot leta länge för att hitta den enda raden om att svensk damfotbolls vagga finns inom kommunen.

Och det är klart. Verksamheten ligger ju numera nere.

– Synd att vi inte har några lag alls. Hade jag haft lite bättre knän kanske man skulle ha startat ett flicklag, säger Kerstin Johnson.

Damfotbollens historia

Fotboll för damer i form av skojmatcher spelades redan på tidigt 1900-tal. Den första riktiga, svenska serien spelades i Umeå 1950 och 1951, och kallades Umemästarinnorna.

Den var dock ett undantag, och det dröjde ända till 1968 innan nästa serie kom till. Då var det sex lag från Mark som gjorde upp i något som skämtsamt kallades för damallsvenskan. Initiativtagare var Öxabäcks Kerstin Larsson.

Öxabäck var alltså först i Sverige med organiserad damfotboll. Sverige och Öxabäck var dock inte först av alla – det var Danmark. Där startades organiserat seriespel redan 1959.

När det första inofficiella världsmästerskapet för damer avgjordes i Mexiko 1971, var det just Danmark som vann.

Sverige föll i kvalet med 5–0 mot just danskorna. Det var dock inget officiellt svenskt landslag som spelade, utan en kombination av spelare från Skåne, Västergötland och Stockholm.

Den första officiella svenska landskampen spelades mot Finland i Mariehamn den 25 augusti 1973, och slutade 0–0. Sverige hade tre Öxabäcksspelare med i laget.

Johan Rydén
Så här jobbar Borås Tidning med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons