Annons

Kamp mot alla odds

För snart tre år sedan låg hon på dödsbädden och var uträknad. I sommar ska dubbelamputerade Shahrzad Kiavash, 31, ta sig igenom ett triathlon. BT följde den hårdsatsande triatleten i en kamp som ska inspirera andra.
Sport • Publicerad 8 november 2014
Shahrzad Kiavash från Borås är dubbelamputerad. Nu tränar hon inför triathlon nästa år.
Shahrzad Kiavash från Borås är dubbelamputerad. Nu tränar hon inför triathlon nästa år.Foto: Petter Trens

– Jag är glad oftare nu än vad jag var innan jag blev sjuk, säger hon.

Det var kört. I mars 2012 var loppet förlorat. Domen från läkaren var tydlig. Shahrzad låg för döden och hennes lillebror Khashayar fick i uppgift att ringa föräldrarna, som i sin tur fick resa från Borås till Stockholm i hopp om att hinna ta farväl. På ett par timmar hade en ovanlig meningokockinfektion tagit kontroll över Shahrzads kropp. I 13 dagar fick familjen se hur hennes kropp gav vika. Organ efter organ slogs ut – och domen var ständigt densamma.

Annons

– Vi hade avslutat ett pass på ett gym i Stockholm. Jag kommer ihåg hur jag berättade för min kompis Cecilia Atti efteråt att det kändes lite konstigt i magen, som att en mask kröp omkring där. På bussen från Slussen till Nacka eskalerade det, jag började bli svimfärdig. I efterhand har jag fått höra att det förmodligen handlade om någon halvtimme innan jag hade varit död. Enligt all logik så borde jag inte finnas i dag, säger Shahrzad Kiavash.

Ett par timmar senare låg hon medvetslös på köksgolvet med 41 graders feber. Operationerna avlöste varandra under två månader. Oavsett vilka komplikationer som dök upp så kämpade hon emot. Sjukdomen kostade henne båda underbenen – men livet vägrade hon att ge upp.

Klockan har just passerat nio när höstens kalla och ruggiga sida gör sig påmind. Många har hittat till Borås Simarena den här morgonen. Shahrzad Kiavash är en av dem. Simtränaren Jonas Söderbergs stämma ekar:

– Mycket bra. Så ska det se ut, ropar han, samtidigt som han håller emot när Shahrzad sparkar ifrån i bassängen.

Det är fjärde gången de träffar varandra. Söderbergs uppgift är att förbereda Shahrzad för 1 500 meters simning nästa år. Hennes personliga coach, Kajsa Andersson, har satt ihop ett träningsschema som täcker de moment som ingår i ett triathlon. Den 23 augusti nästa år ska Shahrzad springa Sveriges största triathlontävling i Stockholm. Där väntar en olympisk distans som innebär fyra mil cykling, en mil löpning och 1 500 meter simning.

Veckorna på sjukhus övergick till månader. Infektionerna hade börjat lägga sig samtidigt som såren på benen fortfarande höll på att läka. Den mest kritiska tiden var över och Shahrzads liv hängde inte längre på en skör tråd.

– Jag var ändå inte så glad att jag levde på ett bra tag. Först kändes det som ett straff. Benen var en sorg samtidigt som jag var tjock, ful och hade ont. Jag ställde mig själv frågor. Varför drabbades jag? Varför dog jag inte? Det var tankar jag var tvungen att försonas med, säger Shahrzad.

Under hösten har löpträningen tagit fart på allvar. Det är novembermorgon, hala höstlöv gör att träningen förpassas till Ryahallens löparbanor. Den här gången samåker Shahrzad med sin tränare Kajsa. Proteserna byts ut på plats mot specialgjorda löparproteser. Adrenalinet flödar när träningen väl är över.

– Att det blev just triathlon är betyder egentligen inget särskilt för mig. Det kunde lika gärna vart skidor eller skridskor, något man normalt inte gör om man inte har några fötter. Det handlar egentligen bara om att det måste komma något bra ur allt det här. När jag blev sjuk och tvingades amputera så hade jag ingen förebild att se upp till. Genom allt jag har tagit mig igenom hoppas jag kunna bli någon som kan inspirera andra personer som har det jobbigt i liknande situationer. Men det viktigaste är att jag kan bevisa för mig själv att jag kan göra precis vad jag åtar mig.

Ett knappt halvår efter insjuknandet gick Shahrzad genom en tung mental period. Bakom sig hade hon en framgångsrik karriär som civilingenjör i Stockholm, en karriär som skulle ha tagit henne utomlands på sikt. När hon som 28-åring kom tillbaka i Borås, sjukskriven, hade hon svårt att se framåt.

Annons

– Till slut sa min pappa till mig att jag behöver något att se fram emot, ett mål. Vi bokade en resa till New York i maj 2013. Visserligen satt jag i rullstol, men när vi kom ut på Penn Station och jag tog in allt så kändes det bra, riktigt bra. Det var första gången jag kände den känslan. Vi var där i tio dagar. Jag var glad varje dag.

Morgonens löpning följs upp med ett styrkepass på gymmet. Numera ryms en stor del av Shahrzads liv här.

– När jag tyckte att det var riktigt jobbigt sa en vän till mig att allt i livet är en vanesak, att jag skulle vänja mig. Nu minns jag inte riktigt hur det var när jag inte hade proteser.

Vad är det som driver dig?

– Att inte bli placerad i något fack. När jag provade proteser fick jag höra att jag inte skulle kunna gå med dem under så långa stunder. Jag kommer ihåg att läkare berättade för mig att jag skulle kunna ha ett normalt liv, där jag kunde gå till affären och köpa mjölk ungefär. Jag valde att lyssna utan att höra.

Hur ser du på framtiden?

– Jag vet att jag fortfarande kommer att träna på hög nivå, och att jag har fått bättre proteser. En stor anledning till det är att jag vill inspirera andra.

När hon satt i rullstolen på Penn Station i New York såg hon saker positivt igen. Där och då lovade Shahrzad sig själv att hon skulle återvända till samma plats.

– Och då ska jag fan gå själv.

När New York Marathon kommer på tal väcks misstankar om att det kan bli mer än en promenad till affären även den gången.

 

Jonas Möller
Så här jobbar Borås Tidning med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons