Det verkar omöjligt, men det går ändå

Sport Artikeln publicerades
Foto:Petter Trens

Det finns saker en arrangör inte kan förbereda sig för. Såna som mig och min familj, till exempel.

Det är en lördag i juli 2010. Om några timmar ska bilen och den hyrda husvagnen tuffa iväg mot O-ringen i Örebro, fylld av familjen och våra orienteringsryggsäckar. Nästa dag går första etappen.

Det är nu maken bestämmer sig för att kolla vilken campingplats vi ska stå på. Han letar i förteckningen, och - ingenting. Ingen campingruta finns registrerad på vårt namn.

Först blir vi irriterade. Sedan inser vi att vi varken har betalat eller ens beställt någon campingplats - det kom visst inte med när vi gjorde vår anmälan.

Det är den mänskliga faktorn som har varit framme igen. Vi har mycket av den i vår familj.

Vad gör man? Jo, ringer O-ringen i Örebro: det är så att ända sedan i julas har vi tänkt campa under O-ringen, men nu kom vi på att vi inte har bokat någon plats, fast vi vill gärna ha en, helst tillsammans med vår klubb om det går, just det, redan i kväll.

Och tänk att på kvällen är husvagnen på plats, förtältet rest och vi bor granne med våra klubbkompisar. Det ska inte ens vara i närheten av möjligt, men det gick ändå.

Egentligen sammanfattar det min känsla inför O-ringen som helhet: det verkar omöjligt, men det går ändå.

Alla dessa människor. Allt detta arbete som ska utföras. Vem lägger golv i arenornas kiosker? Vem skyltar cykelväg i varenda korsning mellan Sjöbo och Kransmossen? Vem ser till att schampot inte tar slut i duschen? Vem rycker ut när cykelparkeringen hotar att svämma över alla bräddar? Och vem går ut i skogen klockan tre på natten för att driva bort vilt?

Det är som en myrstack, har jag tänkt ibland. Ett myller när man ser det utifrån, där ändå var och en verkar veta precis vart de ska och varför.

Nu är jag för första gången med och ser det inifrån. Tio semesterdagar, och då är jag är bara en liten liten kugge i ett maskineri som fungerar tack vare att andra har lagt mycket mer jobb, ideellt, i månader och år redan. Och de fortsätter jobba nästan dygnet runt så länge tävlingarna pågår.

Ändå finns så mycket en arrangör inte kan förbereda sig för, som till exempel folk som åker till Örebro för att campa utan campingplats.

Vad gör man om transporten till arenabygget blir försenad? Eller om många fler vill åka buss den ena dagen än den andra? Improviserar, förstås. Ser till att det fixar sig.

I min del av myrstacken lär vi oss också improvisera. Som när vi fixar campingplats till ryska besökare som inte kan ett ord på något annat språk än ryska och som betalar hela kalaset i ovikta 50-lappar.

Man kan fråga sig varför vi lägger ner allt detta arbete. Svaret är att det på samma gång är en skuld vi betalar av, och en investering i kommande år. Ett tack till dem som har arrangerat O-ringen förut, och ett varsågod som förhoppningsvis ser till att det blir nya O-ringen i framtiden.

Och så är det ju det att orientering är så himla roligt.

För övrigt…

… är det lätt att fnysa åt värdeord som ska genomsyra hela organisationen - O-ringens är Nyfiken, Stolt och Lycklig. Men när första etappen invigdes i söndags kändes det ändå bra att stå där med stolt på funktionärströjan.

… känns det helt galet att så många väljer att ta bilen till etapperna, både för trafiksituationen och för miljön. Vi borde veta bättre, och så borde bussarna vara billigare.

… är O-ringen rena explosionen av positivitet. Nästan alla jag möter är glada - även de som drabbas av krångel eller bommar bort sig i skogen.