Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
söndag 27 maj 2012
Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
söndag 27 maj 2012
Bernt Johansson, fortfarande i form.
BT på OS 2008-08-08 | Uppdaterad 2009-03-14
Bernt Johanssons framfart följdes av en hel nation i Montreal 1976.
Medaljen som han erövrade för 32 år sedan.
Än idag är Bernt Johansson en av de absolut största i svensk idrottshistoria efter sitt OS-guld 1976.
Nu hjälper han till att utveckla cykelsporten i Kina - årets OS-land.
I den uppskattningsvis fem millimeter tjocka guldmedaljen står det ingraverat: ”XXIe Olympiade Montréal 1976”.
Den ligger i sin ask på bordet under parasollet. På stolen närmast asken och medaljen sitter innehavaren av den, Bernt Johansson. BT träffar honom utanför hans röda villa i Tidavad, en liten by belägen mellan Skövde och Mariestad.
Han är hemma för tillfället. Så är det inte hela tiden. Sedan två år tillbaka jobbar han med att utveckla cykelsporten i Kina.
– Jag fick en förfrågan om att hjälpa till att utveckla konceptet livsstilstävlingar, så som Vasaloppet och Vätternrundan är här i Sverige. Det tänket finns inte i Kina. Företaget som jag jobbar för är samma som har dragit igång det kinesiska vasaloppet, berättar han.
Han berättar att han trivs mycket bra med jobbet men att det kan bli lite väl mycket tid hemifrån ibland.
– Jag är i Kina ungefär tio gånger varje år, och då är det 16-17 dagar åt gången. Det blir ganska mycket tid i längden, säger han.
32 år har gått sedan bragden i Montréal. 32 år fyllda av kändisskap för Johansson, som i april fyllde 55 år.
– Före OS hade jag inte varit särskilt känd, men all uppmärksamhet direkt när jag kom hem kom som en chock. Många har kommit fram och tackat för upplevelsen, berättar Johansson.
Att han är stolt över medaljen, och framförallt prestationen, råder inga tvivel om. Och illa vore väl annars – med den förberedelsen som loppet krävde.
– Jag tränade stenhårt i två års tid och satsade på OS-guld, utan att någon annan visste om det. Det räckte med mina personliga mål och förväntningar, säger han och tar en klunk ur kaffekoppen.
Vad hade du för plan inför loppet?
– Det är en lång historia. Just inför loppet kan man inte göra upp någon skarp taktik, allt kan hända.
– Men jag hade en plan åtminstone. De första 4-5 milen, skulle jag hålla mig långt fram. Det händer ofta att cyklister från b-nationer som inte är vana vid så stora mästerskap krokar i varandra och det ville jag inte vara inblandad. Efter 3-4 mil var blåbären borta.
– Med bara 12 kilometer kvar visste man att det stod mellan oss tio i täten. Det gjordes många försök att komma loss och alla lurpassade på varandra. Jag var fortfarande fräsch, och hade som taktik att komma loss på sista varvet eftersom jag kände att jag hade mer att ge än övriga. Med 400-500 meter kvar av den tyngsta av backarna, en 2 kilometer lång sådan, satsade jag allt jag orkade för att försöka komma loss.
Men ingen vill släppa loss Johansson.
– I ett sådant läge släpper man inte någonting. Alla vill vinna. Över ens döda kropp tänker man att ingen ska få åka iväg. Jag försökte igen, och fick liten lucka, men det var som en gummisnodd, och klungan segade sig ikapp igen. Precis innan det planade ut ryckte en tysk, men jag gav mitt sista krut för om ingen hade släppt iväg mig så skulle inte jag ge mig för honom heller, tänkte jag. Han kände sig neutraliserad när jag hängde på. När jag tittade bakåt och såg att det var tio meter bak till övriga, så jag gav allt. Tysken var trött och de andra var trötta, så jag fick snabbt 50 meter, och då var det bara att ge gärnet.
Det fanns dock en tung stigning kvar.
– Jag visste att om jag klarar mig upp där så har jag god chans. När jag hade de jagande efter mig, så bestämde jag mig för att köra som en galning och spurta redan där. De andra ansåg de att de inte hade en chans och gav sig, men det visste ju inte jag, så jag fortsatte spurta uppför backen och blev totalstum, men kunde sedan fortsätta ner mot upploppet. Väl på upploppet var det motorcykelpoliser som hade någon form av eskort. Säkert 8-10 stycken som de ställt upp i v-format några hundra meter in på målrakan, men när jag svängde in där var det världens pådrag med MC-poliser, och jag undrade om jag hade kört fel, ha ha.
– Först när jag hade 200-300 meter kvar och tittade bakåt så förstod jag att det bara var att pinna på, så skulle jag vinna det här.
– Det var väldigt skönt, speciellt när jag hade satsat så enormt i två år.
Efter så lång förberedelsetid, hur hade du tagit det om du inte vunnit?
– Jag brukar säga att det beror på hur jag hade förlorat. Jag skulle göra allt som stod i min makt för att vara väl förberedd. Hade jag fegat ur eller gett upp, så hade jag grämt mig, men punkteringar eller vurpor kan man inte rå för.
Hur mycket tränar du nu?
– Det blir inte så mycket, mest hålla igång lite, säger han, något blygsamt.
Hur mycket är ”inte så mycket” för en olympisk guldmedaljör?
– Det blir väl inget regelbundet, men några tävlingar då och då, och ett par 6-7-milsrundor för att hålla formen.
Han tittar på guldmedaljen i sin hand och speglar sig i den. Att medaljen väcker minnen är tydligt. Han berättar att den brukar förvaras på banken, men att han i lagom tid till BT:s besök plockat hem den.
– Den och jag brukar uppmärksammas i samband med OS var fjärde år, och det är roligt. Loppet och medaljen kan man inte prata för mycket om, det är ju inget som jag direkt skäms över, säger Bernt Johansson och ler.
Ett leende av guld.
Oskar Pålsson
oskar.palsson@bt.se
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
0703-189171
Madeleine Korneliusson
madeleine.korneliusson@bt.se
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
