måndag 13 februari 2012
måndag 13 februari 2012
Jörgen Persson är nu ett steg närmare målet att ta en OS-medalj - och samlingen är fulltalig.
BT på OS 2008-08-23 | Uppdaterad 2008-08-24
Enda hotet mot Kinas pingisstjärnor är en 42-åring från Halmstad.
Jörgen Persson har klivit ur Jan-Ove Waldners skugga. Nu är han värd en OS-medalj.
För den breda idrottsmassan klingar nog inte namnet Jörgen Persson så högt som det borde. Ungefär: ”Han den där bredvid Waldner.”
Så har det varit i evinnerliga tider.
Persson kan rycka på axlarna åt sakernas tillstånd. Han tillhör inte den fåfänga kategorin som vill lysa till varje pris.
?Jörgen har varit världsmästare i singel och lag, europamästare i lag och dubbel, och gu´ vet allt han vunnit.
Bara en sak har saknats: en OS-medalj. Den kan bli verklighet i sjätte försöket sedan premiären i Söul 1988.
42 år gammal står han där och bankar bollar hårdare än någonsin, säkrare än förr, snabbare än tidigare. Den här pojken, eller snarare medelålders mannen, är ett fenomen.
Under en period i slutet av 1980- och början av 90-talet var Sverige världens ledande bordtennisnation. Sedan dess har herraväldet glidit ifrån Europa.
?Idag dominerar Kina på ett närmast oförskämt sätt. De tre kineserna i semifinal är särklassigt bäst. Om Persson slår en av dem och tar medalj gör han en stor bragd.
Om inte har han ändå svarat för en OS-insats långt utöver det vanliga. Ungefär som J-O Waldner i Aten 2004.
Hur orkar Persson? Vad driver honom?
Huvudskälet är sannolikt lidelsen för sporten. Under många år i pingisstjärnornas närhet har jag noterat deras djupa passion för sporten.
Typiskt nog gjorde Jörgen Persson 2006 ett ettårigt uppehåll för att bli tränare i Qatar. Efter det kände han för comeback, 41 år fyllda.
Varför får inte Carolina Klüft till det? Något fel är det. Det förstår den som lyssnar på hennes tränare Agne Bergvall.
När jag hör hans floskelaktiga förklaringar till misslyckandet i längdfinalen kommer jag att tänka på en gammal fotbollstränare.
Mr X hade samma budskap till varje ny klubb. För styrelse, spelare och press presenterade han sin bluffvision. Han sa:
”Det är inte i år vi ska vara bra.”
På det viset hade han garderat sig mot både lätta motgångar och rena fiaskon. Det gick inte att göra honom ansvarig, materialet var långt ifrån färdigt ännu.
Nu hör jag både Bergvall och den avgående förbundskaptenen Thomas Engdahl tala om att mer tid är nödvändig för Klüft.
Dravel förstås.
Carolina Klüft var en utmärkt längdhoppare redan som sjukampare. Hon har ett flera år gammalt personrekord på 6.97.
Med specialträning den här säsongen har hon nått 6.87 som bäst. I OS-finalen slutade hon på plats nio med 6.49. Det var en halvmeter för kort för kamp om medaljerna.
Jag anklagar inte mångkampens oslagbara drottning för grenbytet. Hon saknade motivation och hade all rätt att välja en annan färdriktning.
Snacket om att Sverige förlorade en bortkastad guldmedalj köper jag heller inte. Utan glädje och hunger kan även den största stjärna förvandlas till en halvdan idrottsman.
Omgiven av ett tjugotal svenska pressrepresentanter efter längdfinalen förklarar Carro tålmodigt att hon aldrig ångrar det plötsliga hoppet till trestegs- och längdgropen.
Hon lät trovärdig. Och skulle hon innerst inne tycka något annat lär vi aldrig få besked om det.
Klüft har stoltheten som en trogen följeslagare i jakten på framgångar.
?Tre OS-guld i Aten var en orimligt bra utdelning för svensk friidrott. Det kommer vi antagligen inte att få uppleva de närmaste 50 åren.
Nu lär Sverige knappast få någon enda högst upp på prispallen i Peking.
Tråkigt förstås, men ändå inget att gråta blod över.
Jan Hansson
jan.hansson@bt.se
Telefon: 033-700 07 66
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Evelina Westergren
evelina.westergren@bt.se
Telefon: 033-7000 721
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
