Andelén minns de ljuva åren

Anneli Andelén är kanske Öxabäcks största stjärna genom tiderna.

Sport

Men nu nöjer hon sig med att spela golf med sina gamla lagkamrater.

Där förs historierna om damfotbollens vagga vidare.

att det är med Umeå allt började. Men utan Öxabäck hade det inte sett ut som det gör, säger Anneli Andelén.

Hon har massor av minnen av åren i Öxabäck.

Som det här, från en träning i mitten i slutet av 1980-talet. Anneli Andelén och de andra Öxabäckspelarna står och övar skott på klassiska Hagavallen.

– Bakom mål går en gubbe, ett litet original, som ofta kom och tittade. Han hade köpt nya fotbollsskor som han var riktigt stolt över och nu gick han där och samlade ihop bollarna. Då får plötsligt ”Charlie” (Britt-Inger Kjellman) på ett skott som seglar iväg och träffar honom i tinningen så han faller ihop. ”Charlie” rusar förskräckt fram för att se hur det är. Då säger han omtöcknat: ”Dä gör inget Charlie, jag älskar dig ändå”.

Anneli Andelén berättar med inlevelse.

– Så här i efterhand minns jag bara de positiva delarna. Hur man än ser på det så är det ju faktiskt fantastiskt att lilla Öxabäck kunde vara med så länge. Jag menar, ett litet lag ute i skogen. Det ska ju egentligen inte gå, säger hon.

Efter 16 år i Öxabäck, 111 landskamper, ett par proffsår i Lovely Ladies i Japan och massor med mål, ägnar sig den forna storskytten idag på heltid åt familjeföretaget i Älvsered.

Öxabäck har hon dock inte släppt helt. Varje år samlas nämligen gamla lirare för att spela golf – och snacka gamla minnen.

– Det är jättekul. Vi turas om att ha det. Nu i somras var vi elva tjejer hos Britt-Inger Kjellman i Varberg.

Ett komplett fotbollslag, med andra ord.

– Ja, precis. Fast med golfklubbor då, säger hon och skrattar.

Efter en runda på banan drar nostaligtrippen igång. (”Den som minns mest snackar mest”)

Och mycket är värt att minnas. Andelén kom till klubben som blyg 15-åring, 1983. Hon fick vara med och vinna SM-guld redan första säsongen.

– Jag hade en sådan respekt för de spelare som var äldre när jag kom. Som Mary Andersson till exempel. Det tog nog ett år innan jag ens vågade öppna munnen.

För att göra det hela lite värre blev Andelén överkörd av Christina ”Feisal” Ahlström på en grusträning.

– Henne var jag rädd för. Det var femton minus och jag for med näsan ner i gruset. Då var man inte så kaxig. Men vi körde alltid efter vår slogan ”En gul står alltid upp”. Så det var bara att resa sig upp och köra på, säger hon och skrattar.

Andelén berättar om bortamatcherna, då byborna åkte med i bussar för att heja fram dem. Och på hemmaplan var de i det närmaste oslagbara.

– Jag tror inte vi släppte in mer än 10 mål varje säsong på Hagavallen. Och så var det där med hörnflaggan. Det gick knappt att slå i väg bollen där för att det var så trångt.

Vid sidan om planen stod gamla storlirare som Ebba Andersson och Kerstin Johnson och bjöd på nybakade bullar. Det var en del av de ideella krafter som sköt laget framåt.

– Man har den gruppen av spelare att tacka för mycket. Utan dem hade det antagligen tagit mycket längre tid för damfotbollen att nå dit den är idag. För den äldre generationen är det solklart att det var Öxabäck som lade grunden. Det var ju faktiskt vårt lilla samhälle, som var med där uppe i toppen och slogs i en himla massa år, säger Andelén stolt.

Det må vara tio år sedan slutsignalen ljöd för Öxabäck i allsvenskan.

Men de sju SM-gulden (sex officiella) och alla spelare som trampade upp vägen för tusentals nya fotbollsspelare står för alltid inskrivna i damfotbollens historia.