1958 - året med många vinnare

Sport Artikeln publicerades

Den rätt oansenliga silvermedaljen från VM hänger på nåldynan i vardagsrummet. Strax intill sitter ett blått klubbmärke från Norrby IF.

Det var där Reino Börjesson till vardags spelade div II-fotboll mot lag som Waggeryds IK, Kinna IF, Tidaholms Gif och Tranemo IF.

Plötsligt var det VM-final och Brasilien stod för alltför mycket motstånd: 2–5.
– Brassarna var ruskigt snabba. Vi hade inte alls det tempot och kom ofta för sent till bollen, minns Börjesson, 79, med utmärkt minnesskärpa.

Vi sitter och fikar i den inhägnade trädgården utanför det trivsamma kedjehuset på Morkullesträcket i området Furulund, längs vägen mellan Partille och Landvetter.

Vackra blomplanteringar törstar efter vatten medan junis första solstrålar bränner lika hett som kaffet i kopparna. Reinos sambo Lilian löser sudoku och själv hukar han i skuggan bakom fatet med vetebröd.

Berättar:
– Vi var nog lite nöjda över att ha slagit ut Västtyskland i semifinalen på Ullevi. Uppladdningen inför finalen kunde varit bättre.

Förberedelserna skulle framkalla hjärtsvikt hos nuvarande förbundskaptenen Lars Lagerbäck. Sverige åkte från Göteborg till Stockholm med tåg. På varje järnvägsstation väntade tusentals människor för att hylla sina hjältar. Triumftåget landade i huvudstaden först efter tio timmar.

De redan bärgade silvermedaljerna var långt bättre än förväntningarna. Att ta sig förbi gruppspelet kändes som ett fullt tillräckligt mål för värdlandet.

Alldeles enastående var bedriften om man betänker att finallaget innehöll fyra utlandsproffs, tre allsvenskar – och fyra div II-spelare! Förutom Reino Börjesson också Orvar Bergmark, Örebro SK, och Örgryte-paret Gunnar Gren och det unga stjärnskottet Agne Simonsson.

– Det skulle knappast fungera i dag, funderar Börjesson på sitt stillsamma vis. Kraven är ju så mycket större nu.

Själv hade ytterhalven från IFK Göteborg lockats till Borås hösten 1953. Norrbys starka män Börje Croona och Knut Lindvall bjöd in och berättade om klubbens allsvenska ambitioner.

Några övergångspengar var det inte tal om. Däremot fixade de jobb åt Reino på kommunens verkstadskontor och en lägenhet på Tomtegatan i Sjöbo.

Efter goda insatser i högsta serien 1955-56 fick Börjesson göra landslagsdebut mot Norge i september samma säsong. Sedan var han ständigt med i diskussionerna.

Med Norrby tillbaka i tvåan hade Reino sin egen metod för att behålla platsen i blågult:
– Två träningspass veckan räckte inte. Jag körde mycket individuellt, både löpning och med boll på Ramnavallen.

Inför VM var Sveriges allt överskuggande bekymmer att skaffa fullt lag. Det vill säga att eventuellt få hem några proffs från italienska ligan. Frågan visade sig hyperkänslig.

En liten men militant falang i Svenska Fotbollförbundet betraktade utflyttade spelare som nationsförrädare. De skulle för alltid hållas borta från landslaget.

En kraftig opinion tog ställning för proffsen. Expressen lovade stå för alla kostnader, inklusive spelarnas resa till Sverige. Idrottsbladet erbjöd sig betala eventuella penningkrav från deras italienska klubbar.

Efter många turer beslutades att satsa på sex man: Kurt Hamrin, Lennart ”Nacka” Skoglund, Bengt ”Julle Gustavsson, Nils Liedholm, Arne Selmosson och Bengt Lindskog.

Lindskog hade just bytt klubb och kom inte loss. Övriga ställde villigt upp trots att ersättningen låg en bit ifrån deras normala lön i liga A.

I jämlikhetens 50-talssverige fick proffs och amatörer i 22-mannatruppen samma förmåner. 100 kronor för seger, 75 för oavgjort och 50 för förlust.

Plus en femtiolapp i dagtraktamente och 35 kronor i förlorad arbetsförtjänst. Summa för en vinstmatch: 185 kronor.

Den svenska truppen låg inkvarterad på Lillsveds gymnastikhögskola på Värmdön. Tristess präglade vistelsen där.

Efter hårda förhandlingar lyckades spelarna få ett par dagars permis för att resa hem till sina anhöriga. Engelskfödde tränaren George Raynor hade annan syn på familjeumgänge och protesterade mot idén. I stället kom han med ett motförslag:
– Vi hyr in några galanta damer till förläggningen.

Tränaren blev nedröstad.

VM-slutspelet var ett idylliskt äventyr långt bortom dagens gigantiska penninghysteri och huliganelände. I folkvimlet utanför arenorna skymtade någon enstaka poliskonstapel av familjevänlig Sigge Fürst-karaktär. Innanför grindarna patrullerade ett par sysslolösa vakter med armbindlar.

Bedårande oskuldsfull var scenen på Råsunda sedan Lajos Tichy gjort 1–1 i gruppspelsmatchen mot Sverige.

En ungersk supporter rusade in på planen för att tacka Kalle Svensson. Vår överlistade målvakt sträckte fram högernäven och log snällt.

Fotbollsstadion i Solna, Ullevi i Göteborg, Malmö stadion och Idrottsparken i Norrköping hade nyrestaurerats.

Men icke blott stora städer fick härbärgera VM-fotbollen.

Brasiliens blivande världsmästare vann sin öppningsmatch mot Österrike med 3–0 inför 21 000 åskådare – på Rimnersvallen i Uddevalla!
Ryavallen i Borås fick också sin beskärda del av VM-kakan. Här spelade Sovjet-Österrike 2–0 inför utsålda läktare, 21 239 besökare. Österrike-England lockade 15 872.

En ståplats kostade 6-8 kronor. De dyraste sittplatserna gick på 26 kronor. Biljettpriserna kan tyckas väldigt humana, men bör multipliceras ungefär tio gånger för att få dagens penningvärde.

På den tiden var VM-slutspelet inget som fick engelska fans att massutvandra från öriket. Blott ett hundratal britter hade hittat till Ryavallen.

Det var sjömän som anlände till Göteborgs hamn med ett örlogsfartyg. De bar harskramlor och förde ett kolossalt väsen.

BT-signaturen Lary gjorde udda noteringar från publikhavet: ”Det var länge sedan så många nyondulerade kvinnohuvuden sågs på ryavallsläktaren som vid gårdagsmatchen. Alla levde intensivt med. En blondin med förträfflig figur i vårdräkt röt ?markera?av sina lungors fulla kraft när Gerhard Hanappi slarvade vid något tillfälle.”

Svenska Fotbollförbundet var belåtet med intresset i Borås. De båda matcherna drog in betydligt mer än på motsvarande ställen: 396 000 kronor.

Alltså motsvarande cirka fyra miljoner i dagens penningvärde.

Annars var publiksiffrorna tämligen varierande. Omspelsmatchen Wales-Ungern på Råsunda samlade bara 2 832 åskådare, den näst lägsta siffran i VM-historien.

Även i Sveriges kvartsfinal mot Sovjet gapade det stora hål på nationalstadion. 18 000 platser var tomma.

Huvudskälet till det var sannolikt televisionens inträde i vardagsrummen. Det nya mediet lockade många att stanna hemma och se matcherna.

Enligt en annons från Musikcentrum i Borås kostade en Grundig 21-tummare 1 545 kronor för bordsmodellen och 1 875 för en golvmodell med ben.

Bland tv-köparna märktes presschefen för Borås-evenemanget Hans Hellbrand. Han inhandlade en Telefunken av gamle cykelmästaren Harry Snell och fick den monterad av sexdagarssegraren Nisse ”Bagarn” Johansson.

– På premiären Sverige-Mexiko (3-0) strömmade det in folk till oss för att titta på en snöig bild. Till slut var vi 37 personer i vardagsrummet, har Hellbrand berättat.

Efter VM fick de svenska spelarna varsin tv-apparat. Enligt Reino Börjesson ledde det till att ”halva Sjöbo” brukade samlas hemma i hans lägenhet.

Ett kvartssekel senare har han en kontrastrikare apparat och många fler kanaler. Börjesson följer både svensk och internationell fotboll med god utblick.

Chanserna för Sverige i EM?
– Vi ska inte ha för stora krav. En kvartsfinalplats är mycket bra, säger han.

Innan avskedet visar Norrbys ende VM-finalist medaljskörden från turneringen.

Dels den lilla silverplaketten, dels en uppskattande medalj från Brasiliens president, dels en medalj som regeringen delade ut till svenskarna ”för berömliga gärningar”.

Och bredvid på väggen sitter en ålderdomligt inramad lagbild på IFK Göteborg från 1909.

Stjärna i det gänget var Erik Börjersson.

Reinos pappa spelade i tidernas första svenska landslag mot Norge 12 juli 1908. Börjesson senior gjorde fyra mål och Sverige vann med – 11–3!