Petra Marklund – så mycket mörkare

Om det inte vore för tv-succén Så mycket bättre och den diskopumpande versionen av Petters Mikrofonkåt hade nog namnet Petra Marklund fått många att klia sig i huvudet.

Nyheter • Publicerad 17 oktober 2012

Säger man September får nog många en klarare aha-upplevelse. Hennes första skiva på svenska är långt ifrån den gräddiga eurotechno-popen som hennes alter ego September står för.

Hur gör du när du bestämmer dig för att du vill sjunga på svenska och visa din känsligaste sida? Lätt! Ring Jocke Berg och fråga om han vill samarbeta.

Annons

Petra hade tur, han var ledig. Sveriges populistiska vemod ligger alltid på Bergs axlar. Han är en mästare på det. Odiskutabelt. På samarbetskontot finns även Daniel Ledinsky (Cee Lo och Thomas Rusiak) och Saska Becker (Petter).

Petra Marklunds skiva känns som en lyxig Östermalms-variant av Kent. Rysk kaviar och champagne i ”rännstenen” på Biblioteksgatan.

Nej, jag låter för cynisk. Inferno är ett bra album, förvånansvärt befriat från flärd och överproducerat kladd. Riktigt gripande på sina ställen. P3-pop med tillräckligt mycket hjärta och smärta.

Inferno hette även August Strindbergs självbiografiska nedbrytningsroman. Hans uppgörelse med religionen, det ockulta och sitt eget psyke.

Marklunds inferno är tack och lov mindre psykiskt labilt. Det är snarare elva stycken personliga reflektioner kring svek, kärlek, familjen och en storstad som badar i ljus, förhoppningar och förlorade själar.

Piano, stråkar och ett storslaget arrangemang ramar in dessa små berättelser. Vi får svartsynt lakoniska textrader som ”jag har en date med döden. Han bjuder på lunch på Riche. Han har fickorna fulla av löften. Allt till rabatterat pris”. När Jocke Berg själv sjunger dem låter de nästan alltid ironiskt skarpslipade. Han kommer oftast undan, är pretentiös med stil. När någon annan sjunger hans nedknackade mysmisär kan det ibland låta utstuderat, manierat eller ihåligt. Men Petra Marklund har en slags tyngd och pondus, ett hest vibrato som träffar tillräckligt hårt.

Desperata Krig är den där elektroniskt tätpackade låten som Veronica Maggio nog aldrig kommer vara i närheten av. Faktiskt en strålande låt om att alltid förbli uppsnärjd av ett ex, en passionerad kärlekshistoria eller trånande saknad på gränsen till mani.

Ibland (Nummer, Kom tillbaks) är Inferno snubblande nära att låta som Carolas aldrig utgivna skilsmässo-album.

Arbetsnamnet på skivan var länge Så mycket svartare (det hade varit klockren humor). Vi har nog alltid vetat att September hade en mörkare sida undangömd någonstans. Här kommer den, lagom till 30-årskrisen.

Fredrik Söderlund

Så här jobbar Borås Tidning med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.

Annons