Skivor

Jill Johnson på rätt spår

Skivor Artikeln publicerades

Redan när jag gick på högstadiediscon (runt 1990) började det tisslas om en väldigt talangfull sångerska som hette Jill Johnson. Hon kom från Ängelholm. Själv gick jag i skolan i Båstad, så det geografiska steget var nära. Det var hon och blonda My Blomqvist det snackades om. Och det råder nog ingen tvekan om vem av småstadstöserna det gick bäst för.

Jill Johnson har väl på sätt och vis blivit en konstant. Men hon är inte bara ”Sveriges Shania Twain” längre utan ett respekterat namn i USA dit hon söker sig allt som oftast. Hon har gått från mellanmjölkig Statoil-countryrock till att få en position som en av landets mest stabila sångerskor i genren.

Om jag inte räknatfel så är detta Johnsons tolfte riktiga album sedan mitten av 90-talet. I och med förra skivan Flirting with disaster verkar hon ha trätt in i en ny era. Den hyllades som karriärens bästa och visade upp en mognare sida, fri från för mycket tofsar, boots och dans i ladan. Lite mörkare helt enkelt. Samarbetet med producenten Amir Aly (Uno Svenningsson, Shirley Clamp) fortsätter och de verkar ha hittat den rätta kemin.

Scene of the crime är bäst. Countrypop i sin finaste form. Rak, driven, smått vemodig och med en klatschig refräng. I avslutande duetten med självaste superstjärnorna Rascal Flatts är det fram med näsduken. Storbolagstrummorna ekar, proffsproduktionen får Simon Cowell från American Idol att gå upp i brygga, Taylor Swift är grön av avund. Come wake me up är riktigt mäktig.

Country handlar väldigtmycket om ”bad liver and a broken heart” för att citera en Tom Waits-låt. Min favoritcountrysångare ?George Jones sammanfattade temat bättre än någon annan med låten If drinkin’ don’t kill me (her memory will). Jill Johnson vill också dra sitt maltstrå till stacken och balladen The Whiskey’s working låter faktiskt mer trovärdig än vad jag förväntade mig. I’m gonna drink ’til the morning. I’ll just let it pour. Think I love you a little less if I drink a little more”, sjunger Jill på djupaste Emmylou Harris-manér.

Steget mellan Ängelholm och Nashville är inte stort i skånskans värld. Jag hör faktiskt ingen större kvalitetsskillnad på Johnson och 20 år äldre superamerikanskor som Reba McEntire eller ?Patty Loveless. Det får väl ändå räknas som ett gott betyg.

Första hälften avA woman can change her mind drar ner helheten en hel del och Jill har några år kvar till sin egen Coat of many colours. Men hon är absolut på rätt spår.

Fredrik Söderlund