Ett ljusare och luftigare Kent

Men Kent vägrar att släppa garden, bli lata, gå på rutin eller strömlinjeforma sitt uttryck. De fortsätter göra det svårt för tvivlarna och blidka fanatikerna.

Jag måste erkänna att jag hade onda aningar när första smakprovet 999 släpptes. Den var för lång, för Uno Svenningsson och regisserad med en för publikfriande hand med en skamlös allsångsflirt i sista versen. Dessutom är det väldigt svårt att komma undan med en textrad som ”är du Pepsi, har du kola?”. Jag är fortfarande inte riktigt vän med låten. Nya skivans andra spår Petroleum rättar till ordningen där det plockas in en U2-gitarr, en oemotståndlig stråkslinga och sjungs om ”strålskadade atoller”. Isis & Bast följer och är den patenterade mäktigheten personifierad. Ett prov på när Kent är större och tyngre än de flesta i sin generation.

Tionde albumet är det mest sprudlande och ljusaste på länge. Ett luftigare och mindre klaustrofobiskt kapitel. Musiken lägger sig någonstans mellan Vapen & ammunition och En plats i solen snarare än i den kompakta svärta som präglar favoriterna Hagnesta Hill, Du & jag döden och Röd. Jag är inte rädd för mörkret är också Eskiltuna-kvartettens mest bandmässiga skiva på många år. Alla känns delaktiga och drar sitt strå till stacken.

Ibland lutar det fasligt mycket åt schlager och Abba. Man börjar undra om inte Jocke Bergs låt från filmen Bilar 2 gjorde för mycket skada. Kent har visserligen alltid bejakat den genomsvenska sångskatten men i en låt som Färger på natten skvalpar det över i för sliskig nationalromantik komplett med körrefräng.

Albumets stora ballad är Ruta 1. En nutidsskildring om att inte vilja fastna i ett utstakat mönster, flytta ifrån problemen och sönderkrasad nostalgi. Ett mässande vemodsstycke dränerat i gammal hederlig Berg-självömkan.

Albumets röda tråd är inte helt oväntat rädsla. Texterna handlar om att inte vilja släcka ljuset, rädslan för stadgande, att bli vuxen, döden, ensamheten. På finfina Beredd på allt bokstaveras till och med R.Ä.D.S.L.A.

Det jag saknar mest är de där urladdningarna som gör att skinnet knottrar sig. Berg & Co är fortfarande pretentiösa med stil och lyckas fånga ett Sverige som blir allt kallare. Men den där sista pushen som lyfter albumet till de höjder vi blivit bortskämda med infinner sig inte tillräckligt ofta.

Fredrik Söderlund