Skivor

Beach House drömmer i moll

Var går gränsen mellan att odla en identitet och att upprepa sig själv?

Skivor
Foto:

Victoria Legrand och Alex Scally riskerar att få den frågan i ansiktet ett par gånger den närmsta tiden. Själva tycks de dock ha sitt svar färdigt på förhand. ”Det är så här vi jobbar. Jag hatar när band byter sound från en skiva till en annan. De tänker för mycket innan de gör musik,”säger Scally i en intervju med pitchfork.com.

Han har uppenbarligen en poäng. Redan från det första syntetiska marraccas-rasslet i singeln Myth låter Bloom precis som man kan förvänta sig. Det är också Beach House bästa album hittills.

Som så många andra framgångsrika indieakter från de senaste tio åren vilar Beach House på ett extremt väldefinierat, filmiskt grundsound. Redan på den självbetitlade debuten från 2006 var bygget klart och inrett med gamla orglar, samma orglars förprogrammerade trumbeats och slidegitarrer som lät som att de spelats i en övergiven flyghangar. Med Victoria Legrands spöklikt gripande röst som avgörande pusselbit har Beach House blivit det perfekta bandet för alla som älskar att drömma vackert i moll. Deras musik ses som en så stark identitets- och stämningssättare att Starbucks nyligen erbjöd dem en hög med pengar för att få sälja Bloom tillsammans med sina översötade kaffedrycker (Legrand och Scally tackade nej).

På Bloom-föregångaren och genombrottsskivan Teen dream producerades Beach House upp från den tidigare lo-fi-nivån till en tydlighet som gjorde musiken kargare och hårdare än tidigare. Från den är Bloom snarast ett steg bakåt mot 2008 års album Devotion. Sångerna sjunker återigen ner i en mjuk dimma av reverb och solblekta minnen och även Victoria Legrands röst har mjukats upp betydligt.

Tidigare har Beach House ibland blivit så angenäma att lyssna på att även deras egna låtar har somnat halvvägs. På Bloom går duon runt det problemet genom att skriva en rad av sina allra starkaste sånger hittills. Inledande duon Myth och Wild är Beach House-konceptet i fulländning; långsamt växande underverk av skönhet och kraft som färdas på en öde landsväg någonstans mellan Godspeed You!

Black Emperor och Patsy Cline. Här finns också en del oväntade svängar; Other people och New Year är de poppigaste refränger duon skrivit och Wishes är rena rama Abba-balladen.
Så länge Legrand och Scally fortsätter att skriva så starka melodier kan de otåligaste indievargarna huffa och puffa bäst de vill. Bloom visar att Beach House står stadigare än någonsin.

Joel Sjöö