Total harmoni – Ane Brun

trollband Storan

Recensioner Artikeln publicerades

Det är tredje gången i år jag ser en konsert med Ane Brun . Jag trodde faktiskt inte att det skulle kunna bli bättre än vad det varit tidigare.
Jag hade fel.
Anledningen är Nina Kinert, Ane Bruns trogna körtjej.

När konserten drar igång visar det sig att hon denna gång är förband.
Tillsammans med sina musiker river hon först av den kaxiga låten ”I shot my man” från sitt senaste album.
Musiken är drömsk och Nina Kinerts röst är den perfekta kombinationen av styrka och sårbarhet.
När hon spelar den vackra låten ”Pets and friends” är jag så tagen att jag faktiskt gråter.

Efter denna mäktiga start är jag matt och har faktiskt lite svårt att andas. Jag vill gå hem och bara lägga mig i fosterställning.
Hur skall detta kunna toppas?

Jag börjar tänka tankar som att det är synd om Ane Brun som skall komma ut efter en sådan här förlamande, nästa jobbigt bra inledning. Så äntrar Ane Brun scenen tillsammans med sitt sjumannaband bestående av stråkar, klaviatur, bas, gitarr, trummor och Nina Kinert på kör.

Med en blygsam bestämdhet börjar hon med låten ”Raise my head”. Det känns bra. När hon fortsätter med låten ”To let myself go” är jag skamsen över att jag någonsin kunde tvivla på henne.
Det här är fantastiskt.

Att låta Nina Kinert inleda var genialiskt. Om hon rev upp och skapade storm, kommer Ane Brun in och vaggar till ro igen på sitt speciella sätt. Det är svårt att beskriva stämningen som skapas men ro är nog det bästa jag kan komma på. Alla i bandet är åtskiljda från varandra, inne i sin egen del men ändå förenade. Erik Nilsson på trummor spelar underbart bra. (Jag brukar inte lägga så mycket intresse vid trummisen men den här mannen trollbinder mig).

Det är skönt. Ingen påträngande, uppenbar strävan efter egen hävdelse. Bara musik som berättar något. Som vaggar och emellan åt får mig att hamna i ett dvalaliknande tillstånd som under låten ”lullaby for grown-ups ” då jag knappt kan hålla ögonen öppna.

Men det blir aldrig segt för plötsligt dras man ut ur tillståndet av en svängig version av ”Armour” där pianisten Johan Persson nu spelar dragspel.

Ane Bruns “Changing of the seasons”-turné är perfektion utan kvävande drag. Hon är stabil utan att vara tråkig.
När bandet står där framför kulissen som är en bild av ett träd och blottar sig men med en bibehållen mystik’”, ja, då tänker jag faktiskt en liten fånig tanke: ”Såhär skulle det låta om naturen sjöng”.

Total harmoni.

Det är tredje gången i år jag ser en konsert med Ane Brun . Jag trodde faktiskt inte att det skulle kunna bli bättre än vad det varit tidigare.
Jag hade fel.
Anledningen är Nina Kinert, Ane Bruns trogna körtjej.

När konserten drar igång visar det sig att hon denna gång är förband.
Tillsammans med sina musiker river hon först av den kaxiga låten ”I shot my man” från sitt senaste album.
Musiken är drömsk och Nina Kinerts röst är den perfekta kombinationen av styrka och sårbarhet.
När hon spelar den vackra låten ”Pets and friends” är jag så tagen att jag faktiskt gråter.

Efter denna mäktiga start är jag matt och har faktiskt lite svårt att andas. Jag vill gå hem och bara lägga mig i fosterställning.
Hur skall detta kunna toppas?

Jag börjar tänka tankar som att det är synd om Ane Brun som skall komma ut efter en sådan här förlamande, nästa jobbigt bra inledning. Så äntrar Ane Brun scenen tillsammans med sitt sjumannaband bestående av stråkar, klaviatur, bas, gitarr, trummor och Nina Kinert på kör.

Med en blygsam bestämdhet börjar hon med låten ”Raise my head”. Det känns bra. När hon fortsätter med låten ”To let myself go” är jag skamsen över att jag någonsin kunde tvivla på henne.
Det här är fantastiskt.

Att låta Nina Kinert inleda var genialiskt. Om hon rev upp och skapade storm, kommer Ane Brun in och vaggar till ro igen på sitt speciella sätt. Det är svårt att beskriva stämningen som skapas men ro är nog det bästa jag kan komma på. Alla i bandet är åtskiljda från varandra, inne i sin egen del men ändå förenade. Erik Nilsson på trummor spelar underbart bra. (Jag brukar inte lägga så mycket intresse vid trummisen men den här mannen trollbinder mig).

Det är skönt. Ingen påträngande, uppenbar strävan efter egen hävdelse. Bara musik som berättar något. Som vaggar och emellan åt får mig att hamna i ett dvalaliknande tillstånd som under låten ”lullaby for grown-ups ” då jag knappt kan hålla ögonen öppna.

Men det blir aldrig segt för plötsligt dras man ut ur tillståndet av en svängig version av ”Armour” där pianisten Johan Persson nu spelar dragspel.

Ane Bruns “Changing of the seasons”-turné är perfektion utan kvävande drag. Hon är stabil utan att vara tråkig.
När bandet står där framför kulissen som är en bild av ett träd och blottar sig men med en bibehållen mystik’”, ja, då tänker jag faktiskt en liten fånig tanke: ”Såhär skulle det låta om naturen sjöng”.

Total harmoni.