Sträckläsning med ett leende

Recensioner Artikeln publicerades

Bok: Den som dödar draken

Författare: Leif GW Persson

Förlag: Albert Bonniers förlag

Den som är konspiratoriskt lagd skulle kunna tolka de senaste dagarnas kvällstidningsturbulens kring Leif GW Perssons avhopp som ett marknadsföringstrick.

Men vid det här laget behövs knappast någon säljstimulerande verksamhet för att kränga vad Sveriges bäste kriminalförfattare skrivit.

Nu senast Den som dödar draken, en liten bagatell om ett brott. Eller rättare sagt en frejdig skildring av en usel polis som visar sig vara väsentligen bättre än sitt rykte.

Den här gången har GW Persson låtit kriminalkommissarie Evert Bäckström, mannen med den grandiosa personligheten vars steg och mått styrs ditt ”supersalamin” pekar, få ha scenen för sig själv.

Den här gången föregås intrigerna av ett läkarbesked som ställer allt på ända. Bäckström måste lägga om livsföring. Konfrontationen med nya hälsosamma vanor och förvecklingarna däromkring är riktigt roliga, om än inte särskilt originellt skildrade.

Enskilda delar är milt sagt sagolika. Som när Bäckström och hans ”Lilla Sigge” – tjänstevapnet – blir rikshjältar efter att ha oskadliggjort tre riktigt stora busar. Men det är inte i detaljerna som storheten lurar. Bäckströms ständiga förvåning är underliggande motor för berättelsen. Återkommande upprepar han samma sak: ”Vad fan är det som händer?”.

Trots det, och i takt med att världen snurrar vidare, hänger ändå Bäckström inte bara med utan hinner ibland till och med före i svängarna.

Han löser fallet, hyllas av sina vedersakare och vinner skönheten, i detta sammanhang en kortklippt, muskelbyggande, lesbisk polisinspektör som kallas ”Ankan” och som visar sig vara minst lika krokig i etiken som Bäckström någonsin varit.

Och det är Bäckström som gör det så lätt att behålla leendet läsningen igenom. Själva intrigen är inte mycket att säga om. Bra tänkt och bra skriven. Den som dödar draken är en alldeles utmärkt polishistoria med så många nivåer och skiftningar i handlingen att det bara finns en utväg – sträckläsning! µ

Mikael Hermansson