Ska vi sluta handla

Recensioner Artikeln publicerades

Bok: KONSUMENTKÖPLAGEN: JURIS LYRIK

Författare: Ida Börjel

Förlag: oei editör

Om man som jag reagerar ryggradsinstinktivt värjande när tevefilmen avbryts av en klatschig jingel för tvättmedelsreklam, känner irritationen rusa när telefonförsäljaren för femtioelfte gången bryter in i tisdagsmiddagen med sitt finfina fiskleveroljaerbjudande, eller har svårt att begripa hur det kan finnas behov av ett tjugotal sorters frukostflingor i den lilla närbutiken, ligger det nära till hands att läsa Ida Börjels nya bok Konsumentköplagen: juris lyrik som en uppgörelse med konsumtionssamhället.

Men det vore alltför enkelt att tvinga in boken i en sådan tolkning, och en sådan tolkning skulle också vara alldeles för beroende av läsarens (min) individuella förförståelse och politiska färgbekännelse. För Ida Börjels tredjebok är inte alls ett uttalat politisk eller kritisk ställningstagande, även om textsjoket efterhand i sin repetitivt stolpiga och träiga form genererar vissa samhällskritiska frågeställningar.

I Konsumentköplagen, alltså i den faktiska lag som reglerar villkoren för ett köp, står om vilka rättigheter konsumenten har när han eller hon köper en vara i butik, via postorder eller över nätet. Paragraferna avlöser varandra, generella regler fastslås, undantag regleras.

Man bör inte förstå lagtexten på annat sätt än bokstavligt, den är en nyttotext med bestämd tillämpning och den är i sitt högtravande, juridiska språk och syntax skild från vardagsspråk och poetisk språk, som för att ladda den med dirigerande auktoritet, kan man tänka. Den är tillräckligt abstrakt för att omfatta alla tänkbara transaktioner och tillräckligt konkret för att vara tillämpbar på enskilda fall.

Som lekman får man lätt känslan av att den slingrar sig om sig själv i försöken att gardera sig mot alla eventualiteter, att omfatta allt. Det går inte att extrahera en lagtext utan att öppna upp kryphålen och underminera dess alltomfattande karaktär. På något vis är bara det poetiskt, att lagtexten inte går att reducera. Som om den vore höjden av språklig precision.

Såklart intresserar detta Ida Börjel. I henne båda tidigare böcker (Sond, den första, fick hon fick Borås Tidnings Debutantpris för 2005) har hon varit med fingrarna i språksystemens kakburk, vridit och vänt, knaprat och brutit sönder, liksom så många andra i oei-klanen gjort och gör. Språket står alltid i centrum, utan det ingen komplex kommunikation, utan det inga författare och inga läsare, inga objektiva domstolar, likhet inför lagen eller prejudicerande domslut, ingen dokumentation och inte en chans i världen att några komplexa filosofiska tankekedjor kan överföras över generationer och landsändar. Att angripa just lagtexten, med dess okomplicerade förhållande till språkets godtyckliga grund, med dess precisa syftningar, måste ha varit oundvikligt för Ida Börjel.

Vad handlar då Börjels version av konsumentköplagen om? Kan man ens säga att den ”handlar” om något, är det en sådan text? Nej, faktiskt är den lika lite reducerbar som dess spegelbild i Konsumentverkets rullor är. Man kan kanske säga att den är en handling istället, en rörelse från det juridiskt fastslagna till det poetiskt uppluckrade, inte så att begrepp och definitioner faller sönder utan snarare så att de vidgas.

Konsumentköplagen, version juris lyrik, imiterar lagtexten, talar med samma auktoritära stämma. Åtminstone inledningsvis. Här finns kategorierna köpare och säljare och mellan dem står en rad paragrafer för att reglera förhållandet. Helt centralt är själva köpet, som är en händelse omgärdad av såväl klarhet i hur en transaktion genomförs som luddighet i vad det är för ting som förflyttas från säljarens till köparens händer. Varan är helt underordnad köpet, händelsen, och häri ligger den mest uppenbara politiska implikationen i Börjels bok. Det skulle kunna vara såväl diskmedel som droger som åsikter det köpslås om, vi får aldrig veta. Säljaren är detsamma som försäljaren och inte nödvändigtvis detsamma som den som gör profit på köpet.

Ida Börjels bok är inte en lagtext även om den imiterar en sådan. Ganska snart står det klart att den här inverterade lagtexten lossar i fogarna. Köparen och säljaren lösgör sig från de allmänna beskrivningarna och blir subjekt, kanske inleder de rentav ett kärleksförhållande? Det vattentäta systemet fallerar, snubblar på sina motsägelser. Köparen och säljaren står rådvilla när paragraferna förlorar auktoritet samtidigt som språket mal på med samma bestämda stämma. Vad ska man egentligen rätta sig efter? Hur genomföra det av Gud instiftade och heliga köpet utan absolut klarhet i relationerna, skyldigheterna och rättigheterna? Ska vi sluta handla? Eller är det först nu det är dags att börja?

Sabina Ögren