Självklar bästsäljare – men smått onyanserat

Recensioner Artikeln publicerades

Det är en så uppenbart lukrativ idé att jag nästan häpnas över att det, mig veterligen, inte gjorts förr.

En aktiv och uppskattad bloggare har skrivit en självhjälpsbok i identifikationsromanens form. Kan man ligga mer rätt i tiden? Jag hinner inte läsa många sidor innan jag inser att Jag älskar dig inte är en självklar bästsäljare.

För Christina Stielli torde uppslaget till debutromanen dock ha legat nära till hands. Hon har skrivit flera renodlade självhjälpsböcker om bland annat självkänsla och föräldraskap, håller föreläsningar om samma ämnen och skriver krönikor om relationer i veckotidningen Tara. Jag älskar dig inte blir ett sätt för henne att ta sin relationsguru-verksamhet ett steg längre, att låta sina läsare få identifiera sig med en kvinna i kris och följa hennes väg tillbaka till livet.

Romanens jagberättare, Lotten, gör allt som moderna kvinnor varnas för att göra i sina relationer. Hon är undergiven, självförnekande och hon prioriterar sin man och sina barn framför sig själv så till den grad att hon glömmer vem hon är och vad hon själv vill. Hennes make Per gör å andra sidan allt en make inte ska göra: han jobbar dygnet runt, tar inte ansvar för barnen och gör allt för att få sin fru att känna sig otillräcklig.

Plötsligt berättar Per för Lotten att han inte älskar henne längre. Hon blir förtvivlad och lovar att hon kan ändra sig. Och hon försöker desperat göra honom till lags medan han fortsätter att deklamera hennes misslyckanden tills jag önskar att karaktärerna kunde materialiseras framför mig så att jag finge drämma den tjocka romanen i bådas huvuden. När så skilsmässan trots alla Lottens uppoffringar är ett faktum går hon ner sig totalt i känslan av att vara förskjuten, misslyckad, ”inte älskansvärd”. Men tack vare professionell hjälp och stöd av fantastiskt lojala vänner tar hon sig långsamt, långsamt upp till ytan igen.

Det är med andra ord smått onyanserat. Texten ger också prov på vissa avslöjande nybörjardrag, som att Stielli inte till fullo lyckas variera sitt språk utan liknar var och varannan känsloyttring med en ”explosion”. Likaså har författaren en tendens att sätta substantiv i obestämd form i formuleringar av typen: ”Solen går sinnebildligt ner bakom träd och jag tänker...”, som om hon ger sig den på att skriva lite sådär experimentellt, så som riktiga författare gör.

Men jag erkänner - jag kan inte lägga boken ifrån mig. Blandad med min medvetenhet om att Stiellis persongalleri består av typer snarare än verkliga människor, finns den obestridliga vetskapen om att karaktärernas beteenden trots allt finns i verkliga relationer, om än i mindre koncentrerad form. Och känslorna dessa beteenden framkallar hos läsaren – sorg, ilska, medlidande, triumf – är lika verkliga de.

Christina Stielli hittar också precis rätt balans mellan tyngd och humor. Lottens två döttrars barnsligt charmiga svamlande och de rappa dialogerna mellan romanens bikaraktärer ger läsaren ork att läsa vidare, precis som de ger Lotten ork att leva vidare.
Så, onyanserat eller ej – jag missunnar inte Christina Stielli den framgång jag tar för givet att hon kommer att ha som författare.

Caroline Magnusson