Sexist, clown, populist – och omvald igen

Recensioner Artikeln publicerades

Federica Rossi Gasparrini trodde på Silvio Berlusconis löften om att stärka de italienska kvinnornas ställning på arbetsmarknaden.

Hon var så övertygad att hon lät sitt förbund, som organiserade 850 000 italienska hemmafruar, stödja Berlusconi i parlamentsvalet 1994.
Som parlamentsledamot väntade Gasparrini sedan på att Berlusconi skulle uppfylla sina löften till hemmafruarna, men det enda som kom över hans läppar var snuskiga vitsar. Till slut ställde hon honom mot väggen för att få ett rakt besked:
"Naturligtvis bryr vi oss om hemmafruar. Bara de är under 25 och har D-kupa", svarade han. Och därmed fick saken bero.

Silvio Berlusconi är ett märkligt och beklämmande fenomen för en utomstående (icke-italiensk) betraktare: En byggherre från Milano som råkade bli landets störste private mediemagnat och miljardär, med svart bälte i fördummande tv-underhållning av samma typ som TV 3:s tutt-tv-program "Tutti frutti" från mitten av 1990-talet.

Känd i omvärlden blev han som ägare till fotbollsklubben Milano och när han på 1990-talet gjorde politisk kometkarriär med ett extremt populistiskt budskap. Sedan 2008 är han inne på tredje vändan som Italiens regeringschef.

Till skillnad från politiker i alla andra demokratiska länder verkar han komma undan med allt: flagranta lögner, brutna löften, ekonomiskt mygel, vänskapskorruption, oblyga sexistiska uttalanden, umgänge med minderåriga flickor, misstänkta maffiakontakter och trixande med lagstiftningen för att rädda sig själv ur knipor (som till exempel när han anklagades för bokföringsbrott och lyckades skräddarsy en lagändring vilken medförde att han gick fri). Alla brottsmisstankar avfärdar han regelmässigt som påfund av illvilliga vänstervridna åklagare. Mystiskt nog tycks hans väljare knappast reagera för alla dessa snedsteg och klavertramp.

Journalisten Kristina Kappelin förklarar i sin elegant skrivna bok Berlusconi - italienaren fenomenet Silvio Berlusconi med ett italienskt inifrånperspektiv, vilket förmodligen är den enda synvinkel ur vilken denna osannolika gestalt (och hans väljare) går att förstå.
I omvärlden framställs han som en clown och denna bild vill Kappelin problematisera, för i Italien är det ingen som skrattar åt honom. Hon menar att Berlusconis popularitet i Italien åtminstone till en del är ett resultat av västvärldens förakt för honom och för italienarnas val av ledare. Det är dock långt ifrån hela förklaringen. Framför allt verkar Berlusconi vara en oundviklig produkt av det italienska samhället och av italiensk mentalitet. Det är en utbredd, naiv mentalitet som bland annat bygger på ett havererat skolsystem, ingrodd machokultur, grundmurad (och ofta berättigad) misstänksamhet mot myndigheter, politiskt snedvriden nyhetsrapportering i tv, vilket Kappelin lyfter fram och diskuterar på ett pedagogiskt sätt. Berlusconi skapade inte denna mentalitet, men han har utnyttjat den mästerligt för egna syften.
Vad angår Berlusconi oss svenskar? kan man undra. En hel del, faktiskt.

Bakom clownen Berlusconis leende döljer sig, som Kappelin visar, en helt ny typ av totalt skrupelfri högerpolitiker som har krattat manegen för den högerpopulistiska våg, vilken har svept fram över Europa och som även nådde Sverige i det senaste valet. De främlingsfientliga lagar som Berlusconi varit först i Europa med att införa har utan tvivel bidragit till att ge populister som Jimmie Åkesson och Pia Kjaersgaard legitimitet och vind i seglen.