Sexfixerat Sharialand

Klockan tre på eftermiddagen, den 6 november 1990, vrider Fawzia al-Bakr om nyckeln till tändningslåset och kör ut på King Aziz road i centrala Riyad.

Recensioner

Hon hinner inte många hundra meter förrän en storväxt arg man tränger sig in i bilen, beordrar henne att sätta sig i baksätet för att sedan själv ta plats bakom ratten och styra bilen tillbaka till parkeringen. Ordningen är återställd.

På samma sätt stoppas femton bilar med kvinnor bakom ratten den där heta eftermiddagen då en grupp beslöjade kvinnor trotsar förbudet för andra än män att köra bil i Saudiarabien.

Fawzia al-Bakr, nu i 45-årsåldern och professor vid King Saud University, är en av många kvinnor – och män – som SVT-journalisten Tina Thunander träffar i sin bok Resa i Sharialand, ett reportage om kvinnors liv i Saudiarabien.Hon skildrar ett i det närmaste fullständigt könssegregerat ärke-patriarkalt samhälle som på ett par generationer utvecklats från beduinsamhälle till en av världens rikaste nationer.

Hon besöker det första kvinnohotellet i ett land där kvinnor inte får gå ut utan en man som ledsagare, än mindre övernatta på egen hand på hotell, besöker fester där kvinnor och män festar var för sig, går på restauranger med särskilda kvinnliga avdelningar som för tankarna till Sydafrika eller den amerikanska södern under 1950-talet.

Men Tina Thunander visar också på motståndsfickor i det auktoritära och ultrareaktionära samhället.
För det händer saker i Saudiarabien. Modernister står mot konservativa, den världsliga makten mot den religiösa.
Det är inte bara Fawzia al-Bakr och hennes körkortslösa medsystrar som trotsar teokratin, även om få lika öppet vågar sätta sig upp emot lag och makt i ett land där offentliga avrättningar och stympningar fortfarande finns med i straffskalan.

Det sker i stället i skymundan. Vi ser det i frisörsalongerna som är täckmantel för de annars förbjudna gymmen, framväxten av kortäktenskap som skapar ett konstlat men mer fritt sexualliv – för vissa.

Apropå sexualiteten. Om det är något Thunanders bok visar så är det att detta land där sexualiteten är så kringgärdad tabun, i praktiken är starkt fixerat kring sex.
Det handlar inte bara om de utmanande underkläderna i de exklusiva varuhusen som får författaren att bli generad, utan hela grundfundamentet till könssegregeringen i det saudiska samhället.

En av förklaringarna till att kvinnor inte får köra bil är att de utgör en trafikfara för män, som skulle kunna bli distraherade i trafiken.
– Om bilförarna får syn på en kvinnlig chaufför börjar han titta åt hennes håll och då är det lätt hänt att han krockar med andra i trafiken, förklarar Ali som agerar chaufför och ledsagare under resan.

Av samma skäl måste kvinnor täcka sina kroppar och ansikten – annars kan de skapa begär hos männen. I en inledande scen berättar Tina Thunander hur en tjänsteman vid ministeriet, Mr Khaled, vid deras första möte förklarade att han blir kåt av att se hennes bara hud.
– Jag måste tyvärr säga som det är – men jag blir kåt. Det kan jag inte hjälpa, för det är så mannen är skapad. Därför ska du vara täckt. Det är för din egen säkerhet, förklarar tjänstemannen.

Hur har det blivit så här? Eller snarare: varför har det inte förändrats i takt med Saudiarabiens ökade (finansiella) kontakter med omvärlden? Flera saudier som intervjuas i boken utmålar de stora oljetillgångarna som landets verkliga förbannelse. Det är inte svårt att hålla med.

Utan de enorma vinsterna från oljeindustrin hade inte det saudiska samhället fungerat, med halva den inhemska befolkningen utan arbete och i praktiken ofri.
Istället lejs gästarbetare för att utföra de sysslor som måste skötas. Drygt tjugo procent av Saudiarabiens 28 miljoner invånare utgörs av gästarbetare.
Oljetillgångarna konserverar ett reaktionärt och auktoritärt system som under mer normala förhållanden hade undanröjts med industrialisering och modernitet.

Tina Thunanders reportage är unikt. Inte bara tränger hon in i miljöer som aldrig tidigare skildrats på svenska, hon återväcker också den gamla reseskildringsgenren i en tid då de främmande samhällena blir allt färre.

Inledningsvis försöker hon knyta an till sina tidigare arbeten om de så kallade balkongflickorna, flickor som ramlar eller slängs ut från balkongen i svenska förortsområden, men kopplingen mellan resan till Saudiarabien och svenska förhållanden blir bara halvhjärtat.

Detsamma gäller frågan om vad som är uttryck för saudisk tradition och vad som kan förklaras av religion? Den senare frågan ställer Tina Thunander flera gånger till personer hon träffar i sin bok, men den benas inte ut riktigt. Det är synd.

Daniel Olsson