Roman av kultförfattare från Sovjet

Recensioner

På kort tid har det lilla förlaget Ersatz gett ut tre av Andrej Platonovs romaner, varav den senaste är den tunna volymen Dzjan.

Artikeln publicerades 14 december 2009.

Platonov, som inte fick se de flesta av sina texter bli publicerade eftersom de bedömdes vara farliga för det framväxande sovjetiska samhället, har vid det här laget, knappt 60 år efter sin död, uppnått kultstatus och betraktas som minst lika inflytelserik som Michail Bulgakov. Bland annat därför, och för att han skriver en närmast hypnotiserande fyllig och drömsk prosa, känns det viktigt, för att inte säga hög tid, att hans verk börjat översättas och göras tillgängliga för svenska läsare. Översättningen av Kajsa Öberg-Lindsten är för övrigt högklassig.

Dzjan tillkom 1934-35 i samband med att Platonov tillsammans med en delegation av andra sovjetiska författare reste till det centralasiatiska Turkmenistan, för att fira tioårsjubileet av införlivandet i Sovjetunionen och med direktiven att skapa positiva skildringar av den målmedvetna sovjetisering som pågick i det väldiga riket. Beställningslitteratur, med andra ord, men resultatet föll inte Stalin på läppen och det blev omöjligt för Platonov att verka som författare. Hade han skrivit en litteratur som godkänts av regimen hade hans böcker knappast varit av intresse idag, vilket kanske är en klen tröst för den som inte fick leva och se.

Den unge Nazar Tjagatajev har genomgått en ekonomiutbildning i Moskva och skickats iväg till sina forna hemtrakter i den turkmenska öknen för att återfinna spillran av sitt folk, dzjan, och införliva dem i det stora kollektivistiska projektet. Dzjan är en brokig samling och består av allsköns folkslag, turkmener, uzbeker, kazaker, perser, kurder och sådana som glömt vilka de var. De lever i hålor i marken och genom att gräva fram vatten i den oländiga terrängen, de är vandrande döda, så utmärglade att inte en tanke finns kvar att tänka, till och med den energi som krävs för att andas tycks dem överflödig. Framförallt är det i beskrivningarna av själens nöd och den totala frånvaron av livsvilja som den här romanen blir intressant, blir poesi.

Det är inte alldeles självklart varför en roman som Dzjan skulle ha censurerats av regimen, hyllningarna av Stalin och det propagandistiskt lyckliga slutet borde ha uppskattats. Men sannolikt skär idealen bjärt mot den verklighetens armod som gestaltas, det blir alltför uppenbart hur idé och verklighet har få, om några, beröringspunkter. Föga förvånande, för den moderne läsaren som sitter på facit, försvinner dzjanfolket iväg ut i öknen för att finna sin egen lycka och överlevnad efter att de fått krafterna och livsviljan åter i form av en mattransport från nådig överhet. De borde förstås ha stannat och med glädje uppgått i den kollektiva drömmen, men så ville det sig inte och Platonov blev därför censurerad – och odödlig.

Sabina Ögren