Rätt känsla i ryska Sagan om ringen
Nämligen att försöka fylla tomrummet efter Sagan om ringen-trilogin genom att stjäla hela Tolkiens värld och skriva en egen trilogi befolkad av hobbitar, orcher, dvärgar, människor och alver. I dagarna ligger Alvklingan, den första delen av Mörkrets ring, i boklådorna och väntar på fantasyfolket. Den har förstås sina brister, men är faktiskt bättre än vad man kan tro.
Det läsaren möter i den första delen kommer att kännas både bekant och obekant. Bekant därför att Nick Perumov faktiskt lyckas fånga en del av den känsla som finns i Tolkiens trilogi.
Bekant därför att Alvklingan har samma dramaturgiska uppbyggnad: en roadmovie till häst och till fots i syfte att rädda världen från ett ondskefullt hot.
Bekant därför att huvudpersonen, hobbiten Folco, lider av samma vankelmod och bristande tro på sin egen förmåga som en gång hobbiten Frodo gjorde.
Bekant därför att det även denna gång finns ett brödraskap vars dygder och förmågor vida uppfyller den gängse hjältenormen.
Bekant därför att striderna och spänningsmomenten följs av transportsträckor där det händer ungefär lika mycket som i Tranemo en söndagskväll.
Samtidigt finns här element som inte känns igen från Tolkiens trilogi. Jämte huvudpersonen har ett antal dvärgar de bärande birollerna. Händelserna utspelar sig 300 år efter ringen har förstörts. Människornas styre råder fortfarande, men man kan ana att samhällsbygget börjar krackelera.
Nick Perumov har vare sig samma flyt eller skriver med samma högtidliga självklarhet som Tolkien. Ibland märks de ryska rötterna. Språket är ibland väl högtravande, i synnerhet i början av boken. Men. Här finns ändå en egen stil och en förmåga att kunna berätta en saga utan att det slutar i pekoral. Det här är långt ifrån mästarens standard, men ändå inte? så oävet.
Ur ett filosofiskt perspektiv är moralen än mer högernietzscheiansk än hos Tolkien, vilket inte vill säga så lite. Perumov väjer inte för att visa på svårigheterna i att skilja mellan det goda och det onda. Detta utan att mena att sensmoralen är fascistisk eller att boken har ett mer machoidealistiskt anslag än brukligt.
I fantasyromaner brukar kvinnor i bästa fall vara något MAN räddar på vägen till det riktiga äventyret. MAN brukar blicka tillbaka mot en gyllene tidsålder. MAN löser problem med våld och hyllar MANLIGA dygder som vänskap, hjältemod och rättrådighet. Det som skiljer Perumovs bok från mängden är att han inte försöker lägga några dimridåer runt detta, utan tvärtom problematiserar? ja, åtminstone en del av det.
Så här skulle man kunna säga. Om man kopplar bort den politiskt korrekta delen av hjärnan kan åtminstone den första delen av Mörkrets ring bjuda på en ganska nöjsam läsning, även om det finns saker som svårligen går att begripa. Vad är det brödraskapet egentligen är ute efter? Vad är själv uppdraget? Varför rider de omkring överhuvudtaget? Om man inte förmår att skilja mellan humanism och nöjesläsning bör man kanske helt enkelt göra något annat.
Mikael R Karlsson
