Politkovskajas röst hörs än

Recensioner Artikeln publicerades

Det är fyra år sedan en av samtidens mest hyllade och frispråkiga röster, den ryska journalisten Anna Politkovskaja, tystades av en fortfarande okänd förövare.

Som en påminnelse publiceras också nu boken Sanningen - inget annat innehållande ett urval av hennes aldrig tidigare publicerade alster i svensk översättning. Tomrummet efter henne slår emot mig med kraft.

”Vad har jag gjort mig skyldig till? Jag har bara rapporterat vad jag bevittnat, bara sanningen”, skriver Politkovskaja i bokens inledande text som återfinns i hennes dator efter att hon brutalt mördats utanför sitt hem. Det handlar om journalistens stympade handlingsutrymme och lojalitetskrav i det som hon kallar för den dåvarande president Vladimir Putins korrumperade maktpyramid. ”En journalist som inte är på rätt sida idag är en paria”, fortsätter hon uppgivet.

Med sin modiga och ocensurerade rapportering från kriget i Tjetjenien gjorde sig Politkovskaja världskänd. Texterna i Sanningen – inget annat är också nästan uteslutande hämtade från det som har kommit att kallas för det andra Tjetjenienkriget som bröt ut 1999, strax efter att Putin blivit Rysslands premiärminister. Boken transporterar läsaren genom krigets olika faser och visar en allt mer upptrappad hotbild mot Politkovskaja själv som provokativ sanningssägare.
Omedelbart och direkt ljuder Politkovskajas osminkade vittnesmål från de tjetjenska flyktinglägren i det första kapitlet. De lemlästades, våldtagnas, sörjande, torterades historier rinner över boksidorna som blödande sår; den unga kvinnan Chejedi Machauri som mirakulöst har överlevt sin egen avrättning, syskonparet Aslanbek och Rezeda som bevittnat sin fars avrättning och femåriga Liana som feberyrar från sjukhussängen med hjässan full av granatsplitter.

Liksom i Politkovskajas tidigare texter ligger lojaliteten konsekvent hos den lilla, utsatta människan. ”Vårt sätt att reagera på en enda liten människas tragedi speglar fullständigt vår inställning till en hel nation, och mängden människor gör ingen skillnad”, skriver hon efter ytterligare ett besök i ett tjetjenskt flyktingläger.
Politkovskaja borrar djupt i det som annars passerar som rappa krigsskildringar, söker efter motsägelserna och lyfter fram dem i ljuset, ägnar tid åt detaljerna som nyanserar annars obegripliga förlopp. Vad händer med människor i ett samhälle präglat av laglöshet, övergrepp och otyglad vapenmakt? Ur texterna talar såväl de ryska som de tjetjenska förövarna, de korrupta domarna, krigsprofitörerna och de svartklädda änkorna som förlorat allt och ser blodshämnd som den enda och sista utvägen.

Under åren då Politkovskaja bevakar kriget ger hon inte bara den tjetjenska befolkningen en röst, utan hittar också sin egen. Allt eftersom förändras hennes roll från en observerande journalist till att uppfatta sig själv som ett vittne med ansvar inför världen. Att Anna Politkovskaja själv blev ett av krigets många offer är och förblir i sammanhanget något oerhört symboltyngt. Som läsare har vi idag den stora förmånen att förvalta hennes rika kvarlåtenskaper i form av artiklar och böcker, men också ett eget ansvarsfyllt uppdrag: att kritiskt syna och utmana mörkerkrafterna i vårt eget samhälle.

Hanna Larsson