Poetiskt mästerverk
Dikterna speglar Tsvetajevas utveckling från det ombonade hemmet i Moskva, där hon föddes 1892, och emigrationens år i Prag och Paris, och återvändandet till Sovjet 1932, landet som hon skriver ”vanvårdade henne så”, och senare undergången i självmordets förtvivlan 1941.
Sviterna Bergsång och Slutsång tillhör Tsvetajevas mest krävande dikter. Pasternak måste ha haft dem i tankarna när han i Försök till självbiografi (1957) skriver: ”Man måste läsa sig in i henne. Då jag gjorde det häpnade jag över de rymder av kraft och renhet som öppnade sig för mig.”
Under Stalintiden förtegs Tsvetajevas verk och person i Sovjetryssland. Under den senare delen av 50-talet började man publicera henne på nytt. Hon nämns i dag vid sidan av de främste i sin generations ryska poeter: Achmatova, Pasternak, Mandelstam.
Bakom båda diktcyklerna Bergsång och Slutsång ligger faktiska händelser och förhållanden. Kvinnan i kärleksupplevelsen har Tsvetajevas drag, mannen är älskaren Konstantin Rodzevitjs. Berget har symboliska funktioner i cyklerna. Båda är långa poem och är mästerverk av yppersta klass.
Tsvetajeva vidgar cirkeln genom att öppna den mot ett förflutet, och sätter läsaren i förbindelse med erfarenheterna hos en annan generation än vår egen, och alla de trådar som knyter oss samman. Hon skriver majestätiskt vi i stället för jag med medvetenheten om att tillhöra en grupp i stånd att beteckna sig själv i första person pluralis, och för att ge dikterna en allmängiltig form.
Och - med jämna steg, böjd - ut i mörkrets hav
utan spår utan ljud - som ett skepp går i kvav.
Tsvetajeva var medveten om människans flyktighet, men hennes daterade dikter är i allra högsta grad levande, krävande och ger en stark upplevelse där man tydligt förnimmer hennes närvaro.
Eva Elmgren