Poetiskt mästerverk

Recensioner

Översättaren Annika Bäckström har haft som ambition att ge en skiss till Marina Tsvetajevas diktarprofil.

Artikeln publicerades 23 februari 2010.

Dikterna speglar Tsvetajevas utveckling från det ombonade hemmet i Moskva, där hon föddes 1892, och emigrationens år i Prag och Paris, och återvändandet till Sovjet 1932, landet som hon skriver ”vanvårdade henne så”, och senare undergången i självmordets förtvivlan 1941.

Sviterna Bergsång och Slutsång tillhör Tsvetajevas mest krävande dikter. Pasternak måste ha haft dem i tankarna när han i Försök till självbiografi (1957) skriver: ”Man måste läsa sig in i henne. Då jag gjorde det häpnade jag över de rymder av kraft och renhet som öppnade sig för mig.”

Under Stalintiden förtegs Tsvetajevas verk och person i Sovjetryssland. Under den senare delen av 50-talet började man publicera henne på nytt. Hon nämns i dag vid sidan av de främste i sin generations ryska poeter: Achmatova, Pasternak, Mandelstam.

Bakom båda diktcyklerna Bergsång och Slutsång ligger faktiska händelser och förhållanden. Kvinnan i kärleksupplevelsen har Tsvetajevas drag, mannen är älskaren Konstantin Rodzevitjs. Berget har symboliska funktioner i cyklerna. Båda är långa poem och är mästerverk av yppersta klass.

Tsvetajeva vidgar cirkeln genom att öppna den mot ett förflutet, och sätter läsaren i förbindelse med erfarenheterna hos en annan generation än vår egen, och alla de trådar som knyter oss samman. Hon skriver majestätiskt vi i stället för jag med medvetenheten om att tillhöra en grupp i stånd att beteckna sig själv i första person pluralis, och för att ge dikterna en allmängiltig form.

Och - med jämna steg, böjd - ut i mörkrets hav
utan spår utan ljud - som ett skepp går i kvav.

Tsvetajeva var medveten om människans flyktighet, men hennes daterade dikter är i allra högsta grad levande, krävande och ger en stark upplevelse där man tydligt förnimmer hennes närvaro.

Eva Elmgren