Plumpa klichéer av Drougge

Ni vet bokmässan i Göteborg? Denna kommersiella soptipp av cyniska förlagskapitalister och svårartat narcissistiska författare som samlas varje höst för att kränga, kröka och knulla. Herregud, alla är bakfulla innan festen ens startat! Jo, alltså. Mitt under denna hopplösa tillställning mördas Jan Guillou. Eller nästan. Han överlever, men knappt. Nedstucken med en penna (!) bland sina skaror av enfaldiga beundrare.

Tur att Berit Hård intar scenen. En nedsupen journalist, ordentligt på dekis med övervikt och ett omåttligt begär efter korkade killar att ragga upp för natten. Hon har en orm som husdjur hemma också. Bara en sån sak. Nå, förvisad till att jobba på en usel skvallertidning befinner hon sig på bokmässan för att nosa upp dynga om kändisarna. Ett uppdrag hon givetvis hatar.

Med attentatet mot Guillou dras antihjälten Berit Hård in i en helt otroligt rutten härva. Hon hamnar dessutom i klorna på den girige pösmunken Leif G W Persson, som anlitar henne för att spionera på hans dödsfiende Unni Drougge. Javisst, författaren till boken är med också. Drougge, denna charmigt bohemiska människa, är på korståg för att avslöja en ny bordellskandal där maktens toppar är djupt insyltade.

Och så rullar det på i en vild historia där kultur- och mediavärlden kölhalas på ett sätt som Sverige inte sett maken till sedan Strindberg var i farten. Haha, gissa om raden av verkliga personer som Guillou och G W kommer att rasa över de infama porträtten! Nu är ni allt väldigt nyfikna, va?

Bli inte det. Denna ”spänningsroman” är menad som både en bitande satir över vår eländiga samtid och en parodi på den grasserande svenska deckarlitteraturen. Vilket i sig vore väldigt välkommet (tycker jag i alla fall). Men sådant kräver tanke, handlag och finess. Och det har Unni Drougge uppenbarligen inte bemödat sig ett skvatt om. Hon tycks ha börjat skriva på ren adrenalin och med tiden blivit less på sitt eget projekt.

Intrigen är slappt och snårigt ihopslängd, packad med oraffinerade skamgrepp, ett medvetet staplande av klichéer och mängder av övertydliga blinkningar åt läsaren. Resultatet blir bara tröttsamt, plumpt och billigt sensationslystet. Att vara elak är en konst och det mest upprörande med detta alster är hur den konsten lyser med sin frånvaro.

Klädsamt nog tar Unni Drougge livet av sig själv under berättelsens gång (möjligen dödad av Jan Guillou för övrigt). Det hindrade dock inte boken från att publiceras. Faktiskt har jag svårt att fatta hur ett kvalitetsförlag som Modernista kunde släppa igenom sidorna till tryck. Bluffen är uppriktigt sagt något av det absolut sämsta jag läst i hela mitt liv. Ett omdöme vilket förmodligen gläder feministen Unni Drougge som en slags bekräftelse på den snobbiga manliga kulturhierarkins härskarmekanismer. Men det bjuder jag på.

Christian Dahlgren