Annons
Nyheter

Norgren finner skönhet i det osäkra och spruckna

Jag har aldrig sett Boråssonen Daniel Norgrens namn nämnas utan referenser till Tom Waits.
Nyheter • Publicerad 5 oktober 2010
Foto: Jan Pettersson

Ytligt betraktat kan jag förstå det, särskilt i de mest gapiga, rosslande och soptipsskramlande partierna, men de är å andra sidan inte så många. Fastnar ens associationer där har man nog inte lyssnat ordentligt. Och söker man släktskap kan den lika gärna hittas hemma i Svedala; i Leksands The Tallest Man On Earth, Malmös Andi Almqvist eller Göteborgs Bror Gunnar ”Gugge” Jansson. De är alla relativt unga män med tung tradition i blodet men fingrar sprittande av kärleksfullt trotsigt bus.

Han är en trixare och fixare denne hattprydde Norgren, som vrider och vänder, bankar och skruvar sina delvis hemmabyggda instrument. Och han gör det med resultat. Själ kramas ur allt från piano, flöjt och gitarr till bossarytmerna i en gammal elorgel. Knastrande enmansballaden ”Highbird” är rentav inspelad hemma på en svajig kassettbandspelare.

Annons

Ja, han söker sig till ljudbilder som inte gömmer sig bakom rentvättade fasader utan snarare finner skönhet i det osäkra och spruckna. Det är där han fyndar. Hör bara ”Blind”; ”Once I was the only one / but I was blind” kvider nygifte Norgren till en melodi så tidlöst vacker och övertygande att alla självömkande förlorarromantiker genast ställer sig i kö i rådhustrappan.

Genom allt drar en knallblå kompromisslös ton som vittnar om ett hängivet förhållande till bluesen. Särskilt den blues som knappt har hunnit borsta bort bomullsdammet från blåstället och som storögt kopplar in en elektrisk gitarr för första gången.

Men själv spelar han inte blues. Han låter den snarare bli ett självklart fundament i ett lekfullt musikaliskt bygge som innefattar allt som är tillåtet (eller inte) i jakten efter den perfekta melodin. Det må vara jazz, blues, folk, gospel, hillbilly, romantisk balladkonst eller rentav något så modernt som rock.

För det måste sägas, Daniel Norgrens musik hämtar inte sin näring ur samtidens försäljningslistor. Den kan inte med rättvisa kallas modern, men den verkar i det moderna. Ja, den rentav behövs här, inte bara som en guide till 20-, 30-, 40- och 50-talens svartvita sväng, utan också som en påminnelse om att hjärtats musik står över åldersbenämningar.

Och det kanske är det han framförallt har gemensamt med gamle Tom Waits. Det och möjligtvis hatten.

Johan Kronquist

Så här jobbar Borås Tidning med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons