Annons
Nyheter

Lysande inre monolog om Maxences vardag

Andrés Stoopendaal, tidigare kritiker och redaktör på tidskriften Ord&Bild, debuterar med en roman som är så välskriven, intelligent, intressant och samtidigt inkännande att jag är alldeles villrådig när jag börjar skriva den här recensionen.
Nyheter • Publicerad 30 januari 2011
Andrés Stoopendaal.
Andrés Stoopendaal.Foto: Magnus Persson

För jag kommer inte att få plats att berömma Maskerad för alla dess förtjänster. Var ska jag börja?

Huvudpersonen i Maskerad är Maxence, en fjortonårig pojke bosatt i Paris, och vars far just dödats i en olycka. Faderns dödsfall är på sätt och vis berättelsens nav genom att det utgör utgångspunkten för den identitetskris Maxence faller in i.

Annons

Men författarens skildrar Maxences vardag genom dennes egna inre monolog, och i hans tankar är sorgen efter fadern undertryckt, rentav förträngd. Därför framstår sorgen mer som en dold drivkraft än som ett huvudtema, och det är istället Maxences kamp för att definiera sig, placera sig i ett större sammanhang, som är berättelsens röda tråd.

Han är något av en outsider, åtminstone framgår det av hans redogörelser att han uppfattar sig själv som en sådan, och försöker finna ett sammanhang där han är mindre ensam. Det tydligaste exemplet på detta är att han accepterar att han förmodligen är homosexuell och prövar att identifiera sig med homosexuella litterära storheter som Rimbaud och Mishima. Ideligen väger han sina egna tankar, känslor och drömmar mot vad omgivningen låter honom få veta är ”normalt” och ger hellre sig själv epitetet ”onormal” än förblir odefinierad.

Att Stoopendaal låter gestalta sin huvudpersons inre monolog är ett klokt berättartekniskt val. Bakom Maxences ofta kallt registrerande redogörelser för vad som händer omkring och inom honom kan läsaren skönja den stora sårbarhet som han försöker dölja för sig själv. Genom att författaren lyckas skildra både hans medvetna och undermedvetna blir Maxence en av de mest mångbottnade och mest skickligt gestaltade litterära figurer jag stött på.

Maskerad är, förutom en stark skildring av en människas inre värld, ett sätt för Stoopendaal att från en ny vinkel angripa idéer som han tidigare gett uttryck för i sin kritik. Han har exempelvis tidigare kritiserat Lars Norén (i en recension av En dramatikers dagbok) för hans sätt att ohämmat låta sina verk reflektera det egna undermedvetandet på ett sätt som får obehagliga konsekvenser, bland annat i form av absurda uttalanden om judar.

Att Stoopendaal nu skriver en roman som tydligt öppnar för psykoanalytisk tolkning och där judendom och nazism är ett återkommande tema, ger Maskerad en diffus metalitterär nivå som förtjänar att diskuteras i ett forum där den kan ges mer utrymme än jag här har till mitt förfogande.

Andrés Stoopendaal studerar för tillfället litterär gestaltning på Göteborgs universitet. Det ska bli mycket spännande att se vad det projekt han där arbetar med kommer att mynna ut i, och hur hans redan intressanta författarskap får utvecklas framöver.

Caroline Magnusson

Så här jobbar Borås Tidning med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons