Kollage av ögonblick som berör

Recensioner
Foto:
Foto:

När Ulf Lundin sätter upp sin kamera på stativ någonstans i Stockholm och börjar fotografera blir det inte fotografi egentligen.

Artikeln publicerades 27 mars 2010.

Han skapar en konstruerad bild av verkligheten, ett kollage av ögonblick. Han fotograferar samma plats många gånger, väljer några av bilderna och arbetar sedan länge, länge med att lägga samman dem i datorn.

Voila, en illusion av ett fotografi är född. Varför krångla så, vad vill Ulf Lundin med det?

Intressant nog ger manipulerandet av bilderna en förhöjd verklighetskänsla. Det uppstår något svindlande.
Alla är vi på väg mot graven till sist, det går faktiskt inte att bortse från i Ulf Lundins bilder. Vägen dit kan vara rolig, sorglig och absurd. Vi kanske ser ut som fåniga djurparksdjur allihop under Ulf Lundins blick, med vårt jäktande och irrande runt mellan olika platser i en stad. Men solen skiner över parkbänken ibland och det ser fint ut när vi kramas. Mest av allt, i de allra flesta bilderna, är vi fullständigt outhärdligt ensamma fastän vi är omgivna av andra.

Det finns fler konstfotografer som jobbar medvetet och skickligt just med fotografiets anspråk på att visa verkligheten. Två av dem är till exempel svenska Helga Härenstam och norrmannen Mikkel McAlinden. Men om jag ska likna Ulf Lundin vid någon annan konstnär tänker jag mest på senaste Hasselbladspristagaren Sophie Calle från Frankrike. Precis som Sophie Calle utforskar Ulf Lundin på ett mycket personligt sätt fotografens förhållande till den fotograferade, och frågor om fotografens makt.

Ulf Lundin är född 1965 i Alingsås. Han utbildade sig på fotohögskolan i Göteborg i två omgångar 1990–1997, och vikarierade parallellt som pressfotograf på Borås Tidning.

Hans första stora konstprojekt gick ut på att som paparazzi följa en barndomsvän under ett år. Barndomskamraten hade familj, jobb, bil, hus och levde stabilt Svenssonliv. Ulf Lundin, då cirka 30, levde fortfarande fattigt studentliv. I hans bilder fanns både fascinationen över paparazzins föraktade perspektiv och någon sorts personlig dubbelhet inför att utifrån granska ett liv som egentligen skulle ha legat nära till hands för en småstadskille som Ulf.

Han fortsatte bland annat med att porträttera människor som satt i mörker utan att veta när bilden skulle tas, och med att dokumentera nysande människor just i ögonblicken då de tappade kontrollen över sina ansikten. Ett annat projekt gick ut på att sätta upp en videokamera framför människor på offentliga platser, för att se hur de reagerade inför fotografen.

Ulf Lundins projekt är alltid konstnärligt genomtänkta, skarpa och utmanande samtidigt som de är tillräckligt breda för att kunna nå utanför den smalaste konstvärlden. Ändå har han en ganska undanskymd position i svenskt konstliv, även om paparazziprojektet fick mycket uppmärksamhet både i Sverige och utomlands.

Still films är det starkaste han gjort på länge: den som tittar noga måste bli berörd.