Hopp och längtan

De blivande adoptivföräldrarna måste visa att de är kvalificerade att ta hand om ett barn som har ett uppbrott bakom sig. Men Markus Lutteman, som gjorde succé med dokumentärromanen El Choco, visar i Utsatt att det inte är länge sedan synen var helt annorlunda.

Länge trodde man att vem eller vad en människa blev berodde på arvsanlag. Det här bidrog till att adoptivbarn försågs med en slags reklamationsrätt. Visade det sig att barnet led av psykisk eller fysisk störning kunde adoptionen hävas. När miljöns betydelse började betonas, ledde det istället till att ensamstående föräldrar kunde rådas att adoptera bort sina barn.

Det dröjde innan psykiatern John Bowlbys teorier, om anknytningsmönster som skadades av tidiga uppbrott, fick fäste. Så småningom upptäcktes att barn som adopteras löper betydligt större risk att begå självmord, hamna i missbruk eller kriminalitet. När de här insikterna kom började myndigheterna förstå vikten av att ställa krav på adoptivföräldrarna. Baksidan var att adoptivbarn på 1980-talet istället började betraktas som potentiella problembarn.

Lutteman har byggt sin bok runt en verklig persons berättelse. Men person- och ortsnamn har bytts för att skydda de inblandades identitet. När Aster, eller Ester Jansson som hennes svenska namn i boken är, kommer till Sverige 1974 har hon redan varit med om flera uppbrott. Hennes mamma har blivit våldtagen i Eritrea, och hon tvingas lämna sitt barn till ett barnhem. Mot hennes vilja adopteras dottern sedan till Sverige. Men Ester får höra en helt annan och lyckligare historia om sin bakgrund.

Familjen som tar hand om henne är djupt religiös, tron tvingas på barnen. De tar även hand om svenska problembarn, som senare utsätter Ester för sexuella övergrepp. Med täcket uppdraget till hakan håller hon skräckslagen andan när hon hör steg närma sig hennes sovrum om natten.

Lutteman målar genom en imponerande research upp en bakgrund och ett brett sammanhang som han placerar Ester i. Det handlar om striderna mellan Eritrea och Etiopien, om västvärldens koloniala och rasistiskt färgade förhållande till den afrikanska kontinenten.

Förhållandet lever kvar på individnivå för Ester i Sverige, där hon ibland känner sig som en andra klassens medborgare, eller inte lika älskad som de biologiska barnen i familjen.

Allt detta gör boken till något större än bara en berättelse om adoptivbarn och sökandet efter rötter, som numer känns välbekant efter teveprogram som Spårlöst försvunnen.

Ibland syns det för tydligt vilka frågeställningar Lutteman vill åt och det hela blir övertydligt, som när citaten som inleder varje kapitel snabbt tangerar Esters berättelse. Samtidigt fungerar metoden för att skapa förståelse för adoptivbarns speciella svårigheter. Ovissheten om vem man är och var man kommer ifrån. Känslan av att vara udda som förstärks av att man ser annorlunda ut än sin omgivning. Längtan efter att få träffa den biologiska föräldern, att få en förklaring till vem man är.

Ester fick under hela sin uppväxt leva med rasistiska trakasserier, av både skolkamrater och vuxna. Hennes adoptivfar röstade så småningom på Sverigedemokraterna.

Att inte känna till sitt ursprung skapar i Esters fall dessutom rent fysiska problem. Det dröjer tills hon själv blir gravid som 21-åring, innan hon får reda på att hon är omskuren och därför haft återkommande urinvägsinfektioner och värk i underlivet.

Trots alla hemskheter är det inte någon nattsvart berättelse. Esters liv handlar också om att ha stark utstrålning, vilja och längtan efter svar som så småningom ger resultat.

Berättelsen fängslar även om den både gör ont och väcker vrede.

Fredrik Borneskans