Fastlåst i det förflutna och sig själv

Stadens trista och trottoarlösa huvudgata Veronica Lane kantas av stereotypa plåthus, levererade av samma fabrik. Livet i denna småstad vid sjön Huron i Michigan är lika enformigt. Man tar bilen till arbetet på morgonen, återvänder vid femtiden, kör in bilen i carporten, slår på teven och sätter igång de tjutande mikrovågsugnarna. Och över denna tristess ruvar stadens beska blålila himmel.

Romanens huvudperson heter Amy. Ett ovälkommet barn, sjuklig, modern kallar henne för ”sin fula idiot”. Amy bor hos mostern Babette. Amys mor, Denise, kommer också till Veronica Lane med Amys femårige bror. Hon har bott I New York men dumpats av barnens far som funnit en yngre fransyska. Stämningen blir inte muntrare.

13 år gammal förlorar Amy vad hon har kvar av sin vaginala oskuld. Det sker i en violett Plymoth, årgång 1970. Hon och hennes jämnåriga flickgäng övar sig ständigt i heterosexualitet. Alla äter p-piller, en graviditet vore en olycka. Om den ändå inträffar, ”hjälps vi åt på weekenden med strumpstickor i något kök som står tomt, när föräldrarna handlar”. Väl medvetna om riskerna med en perforerad livmoder eller plötslig blodstörtning.

Denna bok är emellertid inte ett socialt 1970-talsreportage. Den handlar om frigörelse från det förflutnas tyngd, från omgivningens tryck och framför allt om individens oförmåga att frigöra sig från sig själv. Amy ägnar sig åt dödsföreställningar, inte minst sin egen död. Bokens tjugofem första sidor slutar brutalt med att hon, natten efter sin artonårsdag, cyniskt sätter eld på huset och hela familjen med undantag av henne själv dör i lågorna.

Nyckeln till detta kretsande kring döden och de destruktiva aggressioner både mostern och modern uppvisar, är att deras föräldrar var judar, som förintades i Auschwitz. De är alltså inte fransyskor utan judinnor, vilket de inte vill vara. Inte ens Amy skall få veta hemligheten.

Himlen över Bay City är till dels en Kafka-artat bisarr roman, genomgående tröttsam att läsa men svår att lämna oläst. Översättningen är briljant.

Per-Ove Ohlson