Fascinationen för Stureplanslivet fortsätter

Stureplan är inte bara namnet på en plats. Det har blivit ett begrepp. Ända sedan Stureplansmorden, med Tommy Zethraeus i spetsen, har debatten om våld och våldtäkter pågått. Nu senast genom de så kallade ”Stureplansprofilerna”. Men diskussionen har också handlat om människosyn och ytlighet.

Under våren har också skönlitterära böcker tagit klivet in på krogarna runt Svampen. För några månader sedan kom Fredrik Ljungs Parasiten och nu släpps Efter festen av författarparet Jamel Hamou och Johan Schyberg.

Här är det just Stureplan som fenomen som står i fokus. Vi möter ett gäng killar som stämmer in på schablonbilden av glidare på lyxkrogar. De är backslickers och societetsnarkomaner som lever för att jaga tjejer som de sen knappt minns namnet på. För att ”lyckas” i den här världen måste man vara snygg, bo på rätt ställe, ha pengar och känna rätt människor. ”Man kan aldrig bli för smal, för rik eller för solbränd”, som en av bokens karaktärer formulerar framgångsformeln.

Livet mellan festnätterna är transportsträckor av svettig sömn och ångestfyllda baksmällor. Att jobba eller plugga är ingen nödvändighet, pappas pengar räcker både till att tanka Ferrarin och att snorta kokain. Att det här livet snabbt blir innehållslöst behöver knappast sägas. Man letar snabbt efter någon slags utveckling även som läsare. Författarna har valt perspektivskiften som form. Men karaktärerna liknar i de flesta fall varann och greppet används för mekaniskt.

Huvudpersonerna CJ, Paul och Martin har en hel del gemensamt, även om Martin är den som söker efter ett mer meningsfullt liv.

CJ och framför allt Paul ser ned på alla andra. Tjejer, sossepack, polare. Det skulle behövts fler mänskliga drag.

Däremot uppskattar jag den skruvade humorn och närvarokänslan. Språket flyter lika lätt som champagnen och det krävs för att föra berättelsen framåt.

Men det finns inget riktigt motstånd, något som överraskar. Att det hela så småningom mynnar ut i en våldtäkt känns mest som en logisk följd av människosynen och den desperata livsföringen.

Men är då Stureplan annorlunda jämfört med andra hippa nöjeskvarter i landet? Tveksamt. Skillnaden är möjligen att allt här är mer draget till sin spets. Att livet på inneställena handlar om ytlig status, utseende och raggande är inget nytt eller unikt för Östermalm.

Kanske är det som gäller här en slags indikatorer på vad som håller på att bli ”rätt” i övriga samhället. Är inte utseende, pengar, kontakter och stylat boende något som håller på att bli hett eftertraktat i kretsar långt bortom Stureplans polerade drinkbarer och pek-köer?

Fredrik Borneskans