Fängslande änglar som skaver

Recensioner Artikeln publicerades

Änglarna är den fristående fortsättningen på Ola Nilssons Hundarna från förra året, det hela ska bli en trilogi.

Och även om människorna är nya är platsen och stämningarna lätta att känna igen. Det karga, tysta, tillbakadragna, bottenfrusna med en oförutsägbar krater av explosiva ämnen precis under ytan. ”Norrländskt”, kan man slarvigt säga om man vill använda en stereotyp, men det är rikare och mindre typiskt än att det förtjänar slarv.

Nilsson är en stämningens mästare som effektivt vaggar in läsaren i något dvallikt, sömnigt, där det ofta drastiska och våldsamma händelseförloppet någonstans känns både rimligt och mindre betydelsefullt för historien som sådan. På samma sätt som det ofta är detaljerna vi minns, ur de storslagna och dramatiska händelser vi använder som milstolpar när vi berättar om liv.

På samma sätt är romankonstruktionen byggd. Vi får veta mer om bakgrunden som leder fram till, snarare än någon sorts kulmen. Ytterst detaljerat, i bland nästan på gränsen till instruktionsbok, beskrivs isärtagande av bilmotor, kistbygge och vardagliga rutiner.

Huvudpersonerna är Anders, som på lite håll kanske framstår som den tysta, starka typen men rymmer andra och fasansfulla bottnar, och Anna, som av en något oklar anledning tror att alla vill henne väl. Efter Hundarna känns de som typiska Nilsson-figurer i sin mänskliga outgrundlighet och självklarhet.
Det minutiösa detaljvältrandet gör det möjligen lite svårt att fördra de snabba rekapituleringarna av personernas världsbild. Jag hade önskat mer gestaltning, jag vill veta mer om det komplexa i dem. Varför gör de som de gör?

Samtidigt är det outsagda, det fundamentala som måste finnas mellan de berömda raderna, en stor del i det som gör även Änglarna obönhörligt fängslande och spännande. Den korthuggna prosan som egentligen är både vindlande och ogripbar suger in mig i ett litet eget universum där jag vill försöka förstå och dechiffrera Anders och Anna. Sträckläsning, vilket är helt möjligt på grund av ganska kort text, rekommenderas. Ola Nilsson känns trygg i sin stil och i sitt temperament, han tar nu lite större risker än i Hundarna, och jag tycker om det.

Änglarna berättar om människor som inte alls vill vara med i en roman. Det är rörande, rätt obehagligt och skavigt.

Rebecka Åhlund