Ett badkar muffinsmet

Människor det varit synd om är en passande titel på den roligaste bok jag läst sedan jag hittade min pappas gamla inbundna årgångar av Svenska Mad.

Recensioner

Årets kalenderbitare Kalle Lind, som utger sig för att egentligen vara tre gånger så gammal som det står i passet, skriver korta, stofiliga, ordrika kringelikrokar om just stackare. Förlorare. Människor som på olika vis haft otur, begått ödesdigra misstag, gjort totala felbedömningar eller utsatts för taskigheter.

Det är något med förlorare, andrapristagare, Buzz Aldrin, alla idrottsmän som tränat och tränat men aldrig tagit något viktigt guld. Vi tycker om dem, vi fascineras av dem, vi är så glada att vi inte är dem. Vi sympatiserar med deras olycka som en besvärjelse för att inte själva hamna i skiten.

Med en ironi djup som Marianergraven berättar han lite mer om alla från stackars bibliske Job till stackars 18-åriga Carola som trodde att hon fick ett körkort av Hagge Geigert i TV. Från stackars Astrid Lindgren som fick sina berättelser fulfilmatiserade av klåparregissörer (Jonatan! Jag ser din kameltå, Jonatan!) till Lena Nyman som blev recenserad för sin (inte särskilt uppskattade) kropp.

Lind skriver som en jobbig, brådmogen, Kafka- och kaffeslukande gymnasist som just lärt sig ordet eminent, fast roligt och bra. Det låter som en motsägelse men är det inte, märkvärdigt nog. Det är putslustigt, proppat med understatements och rent farbroderlig humor. Jag kan inte minnas senast jag kluckade av skratt på det här viset. Som en kalkon har jag låtit. Överallt tramsiga fotnoter, ordbajseri och artiga tillintetgöranden.

Bäst är Lind som drastisk häcklare av samtiden. Att larva sig över Romarrikets våldsamheter (där en folkmassa slet en man i stycken för att han hade samma efternamn som en skurkaktig typ), bisarrtotalen i gamla medeltida sagor (där Vargen först tvingar Rödluvan att äta upp mormor, sedan våldför sig på henne och sedan dödar henne) eller det tröstlösa i livet som statare eller dvärg, känns i sammanhanget lite lättköpt, även om det är fyndigt att identifiera Pompejus som Roms Cliff Barnes.

Vissa uppslag känns som sådant man börjar prata om mitt i natten efter en fest och tycker är väldigt sköj just då. De borde ha fått stanna kvar på festen.

Mest är det dock både kul, rabiat och rätt allvarligt. Genom att raljera sätter Lind en skrattspegel framför vårt civiliserade samhälle. Helt utan att blåsa fanfar för sig själv lyckas han göra politisk humor och dra ner samhällets byxor. Om vad som egentligen händer när Allsång på Skansen bjuder upp till Evert Taubes Flickan i Havanna:
”Trettitusen barn, pensionärer och B-kändisar tar alltså i för kung och fosterland, armkrokande, glädjegungande, i en festlig tonsättning av ”Lilja 4-ever”. Eventuellt kan man av detta dra slutsatsen att barn, pensionärer och B-kändisar, samt redaktionen bakom allsången, betraktar köp av andra människors slidor som nåt glatt och trevligt. Alternativt är de bara dumma i huvudet.”

Normalt publicerar sig Kalle Lind på bloggen En man med ett skägg (kulturarbete.blogspot.com) och bloggformatet passar hans privatspaningar fint.

Att läsa boken från pärm till pärm känns lite som att vara sugen på en sötsak till kaffet och vakna upp i ett badkar fyllt med muffinsmet.

Människor det varit synd om är en perfekt present till förgubbade Fredrik och Filip-fans som vill lära sig något.

Rebecka Åhlund