Ensam Knyckare utan tillräcklig spets
Skämtar hon, är det på allvar eller ingår det i föreställningen? Vi förstår snart att det inte är en del av föreställningen. En spännande situation uppstår. Kanske blir det stand-up på riktigt. Inte en repeterad föreställning. Stand-up utan skyddsnät där skämten får växa fram i växelverkan med publiken.
Nu blir det inte så. Men det blir annorlunda. Emma blir nervös även om hon inte visar det. Publiken blir också lite orolig. Och empatisk. Vi vill hjälpa Emma. Hjälpa henne att rädda föreställningen. Kanske få möjlighet att vara med om något utöver det planerade och väntade.
Det går sådär. Man märker Knyckares försök att förlänga föreställningen för att kompensera Simon Svenssons del. Hon drar ut på skämten. Läser lite för mycket ur en damtidning trots att vi förstått poängen redan innan hon börjat högläsningen. Dessutom har hon sin mor och far i publiken. Det blir lite för många orosmoment för publik och artist.
Hon skämtar om sex i olika former. Skämtar om mens i olika former. Hon skämtar om ungdomens problem i olika former. Och hon skämtar om tillkortakommande i olika former. Men tyvärr utan tillräcklig poäng, tillräcklig provokation, tillräcklig igenkänningsfaktor eller tillräcklig politisk spets. Det är helt enkelt inte tillräckligt roligt. Det blir för mycket av en kompis som är rolig. Men en kompis som är rolig är sällan rolig nog för att stå på scen i en timme. Föreställningens titel LOL – laugh out loud – blir istället till TTL – try to laugh. Vi vill så gärna tycka att det är roligt för vi gillar ju Emma. Hon vill oss så väl.
Måste dock ge Emma Knyckare kredd för att hon väljer att inte ställa in. Force Majeure hade publiken med största sannolikhet haft största förståelse för. Kanske skulle hon valt det istället.
