En novellkompott som ger mersmak

Det finns mycket som en skönlitterär antologi kan åstadkomma, förutom kanske en sak – att alla blir nöjda med texturvalet.

Men när Tranan nu ger ut en volym om sjutton noveller av lika många tyska författare finns all anledning att glädjas. Samtida tysk litteratur lider ju av underexponering i Sverige och en sorgligt liten del översätts till svenska och går fram publikt. Daniel Kehlmanns storsäljande vetenskapskomedi Världens mått utgör ett ljust undantag. Eller, förhoppningsvis, starten på en ny trend.

Lotta Lundberg har valt ut novellerna, nästan undantagslöst skrivna av författare som ännu inte översatts till svenska. Ingen av dem berättar visserligen lika roligt och spirituellt som Daniel Kehlmann, men god litteratur är det i alla händelser.

Judith Kuckart har rönt framgång med romanen Kaiserstrasse och här bjuder hon på ett stycke sparsmakad och poängterad novellkonst. Georg Klein skildrar i Old Erfurt en amerikansk företagare och hennes tyske affärspartner, ett omaka par i ett ovanligt möte. Hans prosa är finslipad och elaborerad, och hans blick är vaken för det löjeväckande hos människan. Det är njutbar läsning.

I Katharina Hackers stycke Charon möter drömsk suggestion. Hacker är en författare med brett stilregister och hennes läsvärda samtidsskildring Die Habenichtse om människor i den globala rädslans tidevarv belönades med Deutscher Buchpreis för ett par år sedan. Hon hör till de formsäkra epiker i romanens mittfåra som borde lanseras för en svenskspråkig publik.

Tyskland berättar är, på det hela taget, en god kompott noveller, lyhört överförda till svenska av de tio översättarna. Man får mersmak.

Vad har då de sjutton novellerna gemensamt, förutom att de är tyska och någorlunda samtida? Egentligen inte mycket.

Här finns en mångfald stilar, motiv och temperament och det rotas i många olika sorters sår. Men rent allmänt kastar den tyska historiens trauman inte lika långa och mörka skuggor över vitterheten som förr, även om det förflutna ofta finns där som fond eller undertext.

Och förutom några geografiska riktmärken för urvalet (öst, väst, emigrerade författare) blir Lotta Lundberg inte särskilt mer utförlig än så i sitt förord. Här kunde man önska ett större mått av redaktionell tydlighet. Varför just de här novellerna och författarna? Hur gick urvalet till?

Däremot slår Lotta Lundberg fast att de nya författarna rör sig över alla slags gränser, att form och innehåll inte längre går att skilja. I samma veva heter det att den öst- och västtyska efterkrigsprosan var ”besk samhällstillvänd” och ”föga formcentrerad.”

Att lasta den äldre prosan för formmässig efterblivenhet får kanske den nya att verka postmodernt fräsch. Men giltigheten hos en sådan generalisering är likväl begränsad för ett land där några av de mest namnkunniga efterkrigsförfattarna heter Christa Wolf, Martin Walser och Günter Grass – samtliga stora berättare med obestridliga kvaliteter i form, tanke och känsla.

Magnus Pettersson