En levande klassiker

Recensioner Artikeln publicerades

Bok: JUST SÅ-HISTORIER
Författare: Rudyard Kipling
Översättning: Britt G.Hallqvist
Förlag: Brombergs

Trots att Rudyard Kipling (1865 –1936) hör till nobelpristagarna, kan det tänkas att en av hans berättelser är mer känd än vad han själv är.

I så fall beror det sannolikt på att den filmatiserats av Walt Disney. Den tecknade versionen av Djungelboken (1967) lockar fortfarande en stor publik och som en följd av det trycks ständigt nya upplagor av boken upp.

Så sent som förra året gav Damm förlag ut en praktfull version, vackert illustrerad av Robert Ingpen — en riktig presentbok!

Nog borde utgivarna ha nämnt i anmärkningar eller förord att verket egentligen härrör från två böcker: The jungle book (1894) och The second jungle book (1895).

Men detta förbiseende kan ses som att storyn står på egna ben, att den frigjorts från sin faktamässiga bakgrund och överlever i kraft av sin popularitet.

Tidlösa sagor har inte behov av några upphovsmän eller tillkomsthistorier. Sådant störande kringprat skymmer bara sikten.

Annorlunda blir det när förbisedda verk i den store författarens produktion ska lanseras. Rudyard Kiplings Just så-historier må ha en stark ställning i den brittiska världen, men i Sverige har bara ett fåtal av de tolv berättelserna publicerats.

Tack vare Svenska Akademien, Brombergs förlag och Britt G Hallqvists utmärkta översättning finns nu hela boken på svenska — med författarens egna svartvita illustrationer och kluriga bildtexter! Ett ambitiöst förord av Johan Asplund ger verket dess rätta dignitet.

I motiveringen till det nobelpris författaren fick 1907 framhölls särskilt hans iakttagelseförmåga och ursprungliga inbillningskraft. På sätt och vis bygger samtliga just så-historier på dessa komponenter.

Texternas utgångspunkt är alltid en fråga, i synnerhet rörande varelser i naturen. Hur fick till exempel kamelen sin puckel, noshörningen sin veckiga hud och elefanten sin snabel? Eller varför har valen ett trångt svalg och leoparden fläckar? Och hur blev gubben Känguru sådan som han är nu?

Olösliga problem av det slaget bör förstås lämnas därhän, fast så fort de formulerats sätts fantasin i rörelse, speciellt om det finns barn i närheten.

En sak som länkar ihop de tolv berättelserna är författarens återkommande tilltal: ”o mitt hjärtebarn” eller ”o min hjärtevän”.

Exakt vem som apostroferas framgår inte, men greppet att rikta sig till en ung person ger berättaren ett stabilt och stimulerande perspektiv, inte minst på så vis att han kan nyttja ett frimodigt, muntligt präglat tilltal.

Det gör att vi uppfattar stilen som fräsch och levande, trots att originalet gavs ut redan 1902.

I framställningen paras gulligt nosens med det lösligt högtravande, vilket stundtals gör att berättelserna får drag av tidig surrealism.

Visst riktar sig boken till unga läsare, fast den är skruvad på ett sådant vis att även vuxna har stort utbyte av den.

Verket kunde också platsa i en patafysisk kanon, i den esoteriska tradition som är upptagen av imaginära förklaringsmodeller.

Pennan förs av en docerande men mycket lättsam skolfux. Hans själ gungar i de högt upphissade smilbanden.

Det är oerhört stimulerande att ta del av hans kvalificerade struntprat.

Just så-historier ingår som nummer fem i serien Nobelklassiker, vilken inleddes förra året. Huvudredaktör är Horace Engdahl, ständig sekreterare i Svenska Akademien. Det gör barn- och ungdomslitteraturen gott att hedras med en titel så pass tidigt i utgivningen.

Peter Grönborg