Coldplay bjuder på musikalisk orgasm i Globen

Recensioner Artikeln publicerades

Aldrig har jag sett en märkligare inledning på en rockkonsert.

Ett stort svart draperi hänger framför scenen.
Ett fullsatt Globen väntar på att Coldplays pampiga rocktoner skall kasta omkull oss.
Så kommer den.
Wienervalsen.

Ja, när publiken är som mest förväntansfull strömmar Johan Strauss II:s An der schönen donau ut ur högtalarna.
Vad händer?
Coldplay drar en vals för Globen.
Och Globen svarar med skratt och applåder.

Sekunder senare fångar Coldplay in publikens glädje med instrumentala Life in technicolor, samtidigt som frontfiguren Chris Martins dansande silhuett eggar publiken till max.
Draperiet avlägsnas ackompanjerat av dundrande singeln Violet Hill.
Äntligen gör Coldplay som väntat.
De kastar omkull oss med pampiga rocktoner.

Clocks, In my place och Speed of sound.
Efter den där skämtsamma inledningen, peppras Globen-publiken av hitlåtar.
Nu är det ös.
På fullaste allvar.
Och det låter fantastiskt bra.

90 minuter.
Nej, konserten varar inte längre än så.
Men på något konstigt sätt lyckas Martin och hans kamrater klämma in en fullfjädrad rockshow på den där korta tiden.
Den hade verkligen allt.
Sprudlande energi, tungt ös och påkostad scenshow.

Men det var framförallt två saker som gjorde avtryck: Allsången och överraskningen.
Allsången:Globen-publikens sånginsats i mäktiga paradlåten Viva la vida fick Chris Martin att knäböja. Jag förstår honom – jag blev själv knäsvag.
Överraskningen:Hela bandet sprang upp på sittplatsläktaren längst bak i lokalen och spelade två låtar “unplugged” med publiken.
“Jag åker inte hela vägen till Sverige utan att kolla in hela rummet”, skrattade Martin och körde vackra The Scientist.

Men det är med respekt för de övriga medlemmarna i bandet jag hävdar att Coldplays musik är som allra vackrast när Chris Martin får utrymme att briljera.
Han är som bäst när han kan ta det piano.
I dubbel bemärkelse, alltså.
När sångaren Chris Martin får improvisera med klaviaturen griper musiken tag på djupet.
Då lyser musikgeniet Martins passion igenom.
Då är Coldplay bättre live än på skiva.
Då vill jag bara lyssna och supa in den där kärleksfulla stämningen som bara kombinationen Chris Martin, piano och rockballad kan förmedla från en rockscen.
Han förmedlar det som bäst i Fix you och The hardest part.

Jag söker.
Men jag hittar inte något ord som verkligen kan beskriva vad jag känner.
Uttrycket musikalisk orgasm ligger närmast till hands.
Musikalisk orgasm?
Ja, jag hittade just på uttrycket.
Jag vet inte vad det är.
Jag vet bara att det känns ljuvligt skönt att uppleva.

Här är hela låtlistan
Life in technicolor
Violet hill
Clocks
In my place
Speed of sound
Cemeteries of London
Chinese sleep chant
42
Fix you
Strawberry swing
God put a smile upon your face/Talk
The hardest part
Postcards from far away
Viva la vida
Lost!
The scientist
Death will never conquer

Extranummer 1
Politik
Lovers in Japan
Death and all his friends

Extranummer 2
Yellow