Arn – Riket vid vägens slut

Recensioner Artikeln publicerades

När den första filmen om Arn äntligen anlände på bio, efter en mediahajp som saknar motstycke i svensk filmhistoria, blev den för många en stor besvikelse.

Episk och storslagen, visst. Men det bestående intrycket av Sveriges dittills dyraste filmprojekt var ändå att det mest kändes som en enda lång, segdragen transportsträcka inför denna andra och avslutande del.

Så är då Arn 2 den fantastiska avslutning man hoppats på?

Nej, knappast – även om den faktiskt är klart bättre än den första delen.

När äventyret börjar befinner sig västergötlands egen favorit-jihadist fortfarande i Jerusalem som tempelriddare. För er som inte minns (jag klandrar er inte) så landsförvisades Arn efter anklagelser om otukt med sin trolovades syrra (en karaktär som märkligt nog är helt försvunnen ur handlingen den här gången). Hemma i Sverige befinner sig Cecilia (Sofia Helin, som lyckas bättre i sin rolltolkning den här gången) fortfarande i kloster, väntandes på sin käresta.

Så länge filmen pendlar mellan dessa två parallella livsöden fungerar det bra, men så fort karaktärerna återförenas i Sverige uppstår samma problem som präglade den första delen. Det blir ett äventyr som aldrig tar fart. En kärlekshistoria som aldrig berör. När Arn äntligen får sin älskade Cecilia, vars relation är själva drivkraften i hela berättelsen, känner man absolut ingenting. Den enda situation som verkligen berör är istället en tidig scen då Arns häst dödas. En enda scen – på två hela filmer.

Trots att man proppmatas med smäktande symfoniorkestermusik, överexponerad ljussättning, slowmotion och storvulen dialog infinner sig aldrig det känslomässiga engagemanget. Det blir inte dramatik – det blir pekoral.

Slår man upp ordet på wikipedia.se, får man fram följande formulering;

” ... uttrycks- och meddelelsebehovet är långt större än gestaltningsförmågan. Den emotionella och intellektuella kapaciteten räcker inte till för de stora ambitionerna ...”.

Jag kunde inte sagt det bättre själv.