Allvarlig roman som underhåller

Bok: Blixthalka

Författare: Erik Helmerson

Förlag: Norstedts

Recensioner

I en Toyota med dåliga vinterdäck styr Lotta och Erik ut från Reykjavik i höstkylan. De har bilen full av choklad, sprit och den isländska specialiteten hardfiskur. I bilen finns också Lottas ständigt pipande mobil, och allt det osynliga bagaget: Lottas ältande av gamla pojkvänner och hennes begynnande åldersnoja, Eriks känsla av att vara misslyckad och hans ångest över resereportagen han aldrig lyckas komma igång med.

Den isländska roadmovien kan börja.

De gamla vännerna Lotta och bokens jag, Erik, har hamnat på Islandssemester tillsammans efter att hon har lämnat sin trista sambo. Resan är en kompromiss, eller rättare sagt, om han skulle gå med på att resa bort med henne måste hon gå med på att det blev just Island.

Hon vill sitta i Reykjavik och dricka drinkar och flirta med bartendern. Han vill stå med sammanbiten min och ansiktet mot blåsten och blicka ut över Ishavet.

Lotta är levnadsglad och skönhetsälskande. Hon är också sexgalen, ganska självupptagen och lite sådär tonårigt tokig fastän hon närmar sig 40. Hon är ganska vilsen i Stockholm. Alla hennes gamla tjejkompisar kan bara prata om sina villor och klinkers och flytspackel, medan Lotta vill ha ett riktigt gäng och dricka Rosita, som förr i tiden.

Det är Lotta som driver handlingen framåt, hon är romanens utlevande store Gatsby, medan Erik är berättaren och betraktaren som Lotta retas med och kallar tönt.

Deras personligheter sammanfattas ganska bra av följande dialog:

”Jag visste inte att något kunde vara så här vackert”, sa Lotta.

”Jag är glad för vinterdäcken”, sa jag.

Blixthalka skulle antingen kunna beskrivas som en underhållningsroman med mycket allvar, eller som en allvarlig roman skriven i underhållande stil. Det handlar om kärlek, vänskap och vuxenliv.

Berättelsen suger sig fast ganska snabbt och är svår att släppa.

Och Islandsskildringen är bra, även om Erik Helmerson är lite väl förtjust i små frustande liknelser för min smak, sådant som att vägen ringlar som ”en gigantisk orm som försökte kasta av oss från sin rygg” eller ”fjordarnas knivseggar som skar djupt in i bergens knubbiga, kraftiga limpor”.

Dialogen är ett problem emellanåt. När huvudpersonerna slänger käft låter tonen ibland fånig med alla ”heeey mannen” och ”well” och ”fuck” även om Lotta kommer bättre undan med svengelskan och käftslängandet än vad Erik gör. Då blir det som i en svensk tonårsfilm, när någon som är lite för gammal skrivit dialogen.

Med det menar jag inte att hela romanen låter falskt.

Tvärtom suger den tag och läsaren undrar verkligen hur det ska gå för Erik och Lotta. Finns det egentligen några vettiga alternativ för den som blir deprimerad av klinkersprat och flytspackel och karriärhets och andra sorgliga sidor av vuxenlivet? Blixthalka ger kanske inga svar, men läsaren kan fundera över frågorna.

Lena Kvist