Den bitterljuvaste tiden på året
Nu är aroniabärens tid. Man plockar de beska bären och kokar saft. Äpplen ligger i gräset. Man tänker att man ska koka mos av dem, kanske göra chutney.
Fruktflugor surrar i köket. Ibland tar man på sig strumpor, men det händer fortfarande att man går barfota i sandalerna. I trädgårdarna växer blommor; dahlior, astrar och flox. Det är fortfarande sommar, det hörs ju på namnet: sensommar, och känns på den sötaktiga lukten.
Det är den bitterljuvaste tiden på året, och man kan känna sig lite trött. Allt man iscensatte under försommaren ska nu tas om hand.
Växterna man sådde i våras har vissnat i sina krukor på altanen. Persiljan står fet och mörk i väntan på första frosten. Utemöblerna bör bäras in, badmintonnätet plockas ner. Bortglömda badkläder hänger molokna över den blå trädgårdssoffans rygg och i skoaffären skyltar de med pälsfodrade kängor och säljer ut sandaler och sandaletter för halva reapriset.
De ser så sorgliga ut, sommarskorna, där de står uppradade i udda storlekar på ett bord längst in i butiken. De som blev över. Vars sulor aldrig fick nudda den solvarma asfalten eller fläckas av en droppe smält glass. Glada somriga färger som verkar löjliga mot allt det dova och bruna.
Det är dags att hänga undan bomullsklänningarna, köpa regnkläder och gummistövlar, dags att beställa ved. Jag vet allt det där. Men måste man alltid snällt acceptera?
Jag sätter på hunden kopplet och stoppar fötterna i sandalerna, utan strumpor. Tar vägen förbi den blå trädgårdsmöbeln och fiskar upp min bikini. Den är blekt av sol och salt och luktar en aning surt efter att hängt ute under några regn.
Jag skakar löv och skräp av badlakanet, rullar ihop det och kilar in det under armen. "Kom nu", säger jag till hunden. "Vi ska gå till stranden."
Tre sätt att förlänga sommaren:
- Självsuggestion
- Självbedrägeri
- Skygglappar
