Woyzeck med posttraumatisk stress

Skrivbordet som tronar i mitten av rummet är på tre håll omgivet av böcker. Det är till denna – i övrigt ganska kala lägenhet i Stockholm – som Steve Sem-Sandberg har flyttat efter omkring femton år utomlands. Mitt emellan världslitteraturen och en rebellisk snedväxande hibiskus förklarar författaren att flytten gick bra, han har funnit skrivro även här.

Med inredningen har det gått sämre – att införskaffa ett matbord tog ett och ett halvt år. Men böckerna står sorterade i bokstavsordning, trots allt.

– Fast vad säger det? Jag är världens mest ostrukturerade människa, säger han och ler blygt.

Steve Sem-Sandberg är inte den som gärna fokuserar på sig själv. Hans romaner handlar om människor i svåra moraliska lägen, historiskt och socialt, som exempelvis Chaim Rumkowski i "De fattiga i Lodz", som assisterade nazisterna att döda sitt eget folk, de polska judarna.

Även den nya romanen, "W" närmar sig en historisk person, soldaten Johann Christian Woyzeck, som författaren utforskar sin fascination inför. Woyzeck mördade sin käresta, och satt fängslad i fyra år då man undersökte om dådet hade begåtts under sinnesförvirring.

– Det finns en klyvnad i honom, som ett sår. Den ena delen är hyperkänslig och mottaglig för världen, den andra sidan är förstörd av kriget. Och han kan inte skilja det ena från det andra, säger Sem-Sandberg, och gläntar på dörren till hur litteraturen trots allt får honom att upptäcka sig själv.

Han insåg det med boken "Theres", om Ulrike Meinhof. Hon ville skapa politisk klarhet i en kaotisk värld, men var via sin ideologi bara ett kort steg ifrån galenskapen, menar Sem-Sandberg.

– Jag tänkte att om jag kunde fokusera på det, mot en historisk bakgrund med stor igenkänning, skulle jag röra vid en av de skräckföreställningar som är som starkast inom mig: att det som är mitt eget förnuft eller sätt att se på världen är fullständigt skevt, säger han och fortsätter:

– Man kan tycka att det är ett jävla steg att gå om man ska beskriva sig själv att ta en terrorist som exempel.

Boken skildrar Woyzecks irrfärder genom ett Europa på upplösningens rand. Sem-Sandberg undersöker premisserna för brottet i en förmodern tid då psykologiska förklaringar inte existerar. Samtidigt börjar något förändras i samhället.

– Annars skulle man inte ha dokumenterat det här fallet, utan bara avrättat honom. Nu börjar man tveka, kanske har han inte begått brottet med berått mod?

Steve Sem-Sandberg känner ett slags ömhet för sin huvudperson, som har "den väldiga världen innanför huvudet" men inte orden för att tolka det han ser.

– Det är något djupt gripande med det.

Lidandet ursäktar dock inget, lägger han till.

– Men det finns en slutsats att dra. Inget finns i världen om det inte finns begrepp för det. Finns det inte en grundläggande föreställning om varför människor handlar som de gör så finns inte handlingen heller.

Våldet genomsyrar Woyzecks värld – och hans kärlek till Johanna förbyts i aggression. Steve Sem-Sandberg ser posttraumatisk stress där Büchner ser ett passionsdrama. Den nutida läsaren kanske också reagerar på hur manligt dominerad denna så våldsamma värld är.

Men Steve Sem-Sandberg tycker att nutida läsningar är problematiska. Visst var samhället djupt patriarkaliskt, slår han fast. På samma sätt noterar han bokens klassaspekter – de fattiga fick bära samhället på sina axlar. Ändå är det främst psykologin han intresserar sig för.

– Att ställa in skärpedjupet på en politisk nivå ligger inte för mig.

Han vill varken skriva med pekpinnar eller vända undan blicken. När våldsskildringarna kommer på tal skruvar han obekvämt på sig, van vid att få frågor om just det.

– Om man ger sig in i att försöka förstå en människa som lever under de här omständigheterna för 200 år sedan måste man lägga ifrån sig de ideologiska formler vi har i dag för att förstå verkligheten, säger han, väl medveten om bokens "gruvliga" scener.

– Man kan tänka "det här är så vedervärdigt att om jag var en anständig författare borde jag titta bort." Men det är att svika sin roll tycker jag. Våldet gick inte att tänka bort, alla kunde drabbas av det och det skedde fullständigt godtyckligt. Då ska det också skildras så. Då har jag ingen moralisk plikt eller skyldighet att titta bort. Jag måste följa med till våldets yttersta konsekvens.