Ólafsdóttir: "Island kan bli isolerat igen"

Det fanns inte mycket översatt litteratur när Audur Ava Ólafsdóttir växte upp i 1960-talets Island. Hon var hänvisad till de inhemska klassikerna – som främst var skrivna av män. Senare i livet lyssnade hon på en intervju från 1963 med en konstnär som undrade: "Varför finns det så få kvinnliga författare på Island och varför är alla dåliga?".

Hennes nya roman "Fröken Island" skulle kunna vara ett svar.

– Litteraturhistorien skrivs av vinnarna, och jag ser det som min uppgift att ge en röst till dem som inte har någon, till alla outsiders, säger hon på besök i Sverige.

Boken handlar om Hekla som försöker bli författare, medan hon försörjer sig som servitris och utstår dagliga sexuella trakasserier. Männen försöker hela tiden värva henne till skönhetstävlingen Fröken Island. Det kan låta tillspetsat, men är det egentligen inte, enligt Audur Ava Ólafsdóttir som förklarar att Island på 60-talet var isolerat, patriarkalt och konservativt.

– Männen betraktade kvinnorna som muser, de skulle stötta och uppmuntra sina män och då spelade det ingen roll att de själva var begåvade.

Audur Ava Ólafsdóttir har själv prisats för sina nya perspektiv på vardagliga ämnen och tilldelades nyligen Nordiska rådets litteraturpris. Men hennes väg till författarskapet var motig. Hon började skriva under en föräldraledighet, 37 år gammal, och fick sedan kämpa för att bli publicerad.

– Jag passade inte in i bilden av en isländsk författare, som av hävd var manlig, och så var jag akademiker. Bilden av en författare var inte den av en intellektuell, utan av någon som hade lämnat skolan för att arbeta inom fiskeindustrin, säger hon och berättar att det till slut var "den enda kvinnliga förläggaren" på ön som publicerade henne.

Med underfundig humor skildrar hon ett samhälle där varken homosexuella eller svarta var välkomna, och där de manliga poeterna möttes i ömsesidiga ryggdunkar. Hekla hämtar i stället kraft hos en homosexuell, manlig vän, berättar Audur Ava Ólafsdóttir och förflyttas till barndomen:

– Jag minns första gången jag mötte ett barn med mycket fantasi, precis som jag hade. Jag hade trott att det var något dåligt. Det var en pojke och vi blev vänner men också mobbade eftersom man tyckte att vi inte borde vara kompisar, säger hon.

Barndomens känsla av isolering är ett av bokens framträdande teman, och Audur Ava Ólafsdóttir återkommer ofta till behovet av att resa bort för att förändras, vilket hon själv gjorde: hon flyttade till Italien där en ny värld öppnade sig med böcker av Elsa Morante och Cesare Pavese.

Människorna hon skildrar tar sig från mörkret till ljuset. De är trädgårdsmästare, fiskare och sjuksköterskor och har inte alltid så lätt för att uttrycka sig. Själv tror hon på kraften i tystnaden och skalar bort överflödiga ord.

– Det är inte alltid de som skriker högst som har mest att säga, säger hon på sitt lugna vis.

Hennes språk är drastiskt men samtidigt stillsamt ironiskt, vilket tycks eka av andra isländska författare ända tillbaka till Islänningasagorna. Audur Ava Ólafsdóttir håller med.

– Ja, det finns en depressiv, svart humor på Island. Svenskar kanske inte kan relatera till att man skriver om tragik med humor, men underdriften är väldigt nordisk. Humorn här är en lustig blandning av att under- och överdriva, säger hon.

Hon exemplifierar med isländska bönders dagböcker – de kan innehålla sida upp och sida ner av väderobservationer. Men plötsligt slås det kärnfullt fast: "en dotter föddes".

En sådan dagbok för också Heklas vulkantokige pappa. Det isländska landskapet har en tydlig plats i skapartemat. Som det yngsta landet i världen geografiskt förändras det ständigt och "föds varje dag igen". Nu kan klimatförändringarna dessutom påverka landets framtid.

– Island skulle kunna bli isolerat igen. Jag har mött många läsare som vill komma hit men där tonåringarna i familjen vägrar att flyga, säger Audur Ava Ólafsdóttir.

Men det finns också en parallell mellan landskapet och det konstnärliga skapandet. För Hekla är skrivandet som att stå på en ny plats, den allra första dagen, då allt är nytt och rent.

– Hon använder metaforen som om hon håller i en dirigentpinne, hon kan tända en stjärna eller släcka den, världen är hennes uppfinning. Det är friheten i att skapa sin egen värld.