Klimatmålen långt bort – men inom räckhåll

Klimatmötet har kallats för "Guterres lilla bebis", eftersom det är FN:s generalsekreterare António Guterres eget initiativ och sker utanför de ordinarie klimatförhandlingarna. Hans önskemål är att under mindre formella former uppmuntra de länder som har skrivit under Parisavtalet från 2016 att höja sin ambitionsnivå inför 2020, då avtalet ska ta fart på riktigt och ersätta Kyotoprotokollet.

– De flesta länder tog med sig ett slags interimslöften när avtalet skulle förhandlas i Paris 2015, innan de visste vad avtalet skulle innebära. Löftena blev skarpa när avtalet undertecknades. I Paris kom man också överens om att de skulle uppdateras 2020. Och därefter ska det ske avstämningar av läget och nya uppdateringar av löftena vart femte år, förklarar Annika Christell, som är klimatförhandlare med ansvar för frågan om utsläppsbegränsningar vid Naturvårdsverket.

Att höja ambitionsnivån och minska utsläppen av växthusgaser är avgörande. För om världens länder håller kvar vid sina nuvarande åtaganden i Parisavtalet kommer tvågradersmålet – att hålla uppvärmningen under två grader jämfört med förindustriell tid – att spräckas med råge i slutet av det här århundradet.

Det framgår av flera olika beräkningar, till exempel av det internationella forskningsinstitutet Climate analytics som löpande kartlägger de olika ländernas klimatarbete.

– Världen är helt klart på väg åt fel håll. Om vi fortsätter som i dag så går vi mot minst tre graders uppvärmning. Det har vi visat i flera års tid. Men nu har det faktiskt börjat hända en hel del som gör mig optimistisk, säger Bill Hare, chef för Climate analytics.

Som exempel pekar han på den snabba utvecklingen av förnybara energikällor. Solenergin börjar bli konkurrenskraftig jämfört med energi från kolkraftverk, och det byggs fler och fler vindkraftverk. I till exempel EU ökar andelen förnybara energikällor, samtidigt som kolkraften fasas ut.

Även i USA fasas kolet ut av ekonomiska skäl, trots president Donald Trumps löften om att blåsa nytt liv i kolgruvorna. Och det stora landet Indien har utformat en klimatpolitik som är så kraftfull att landet nästan ligger i linje med Parisavtalets 1,5-gradersmål.

– Men jag ser också en hel del risker. Den ökade användningen av naturgas är ett orosmoln, den marknadsförs kraftigt av oljebolagen och sprider sig på flera håll i världen, till exempel i EU och Asien. Det är en fossil produkt som verkligen inte är någon lösning, utan en del av problemet, säger Bill Hare.

Förra året fyllde världens länder tillsammans på atmosfären med ungefär 53 miljarder ton koldioxidekvivalenter; ett mått som omfattar flera olika typer av växthusgaser.

Gaserna kom framför allt från förbränning av fossila bränslen. Enligt den senaste versionen av "Emissions gap report", som sammanställs av FN:s miljöprogram UNEP, måste utsläppen minska till 40 miljarder ton år 2030, för att sedan fortsätta minska till under 10 miljarder ton år 2050 om det ska finnas en rimlig chans att klara 2-gradersmålet.

Och för att nå 1,5-gradersmålet, som enligt allt fler studier tycks vara en avgörande gräns för många viktiga ekosystem, beräknas taket vara omkring 20 miljarder ton år 2030 och under 10 miljarder ton 2050.

Just nu fortsätter utsläppen att öka varje år, och det finns enligt UNEP inga tecken på någon vändpunkt före 2030.

– Jag tror att det kommer att gå lite trögare de kommande fem till tio åren än vi har hoppats på. Men jag är inte en person som säger att vi har tio år på oss och sedan är allt kört, för det finns inget absolut datum. Vi har egentligen ingen tid alls på oss, och samtidigt kan vi säga att vi har ganska lång tid. Men konsekvenserna kommer att bli mycket olika beroende på hur snabbt vi kan vända det här, säger Svenska klimatrådets vice ordförande Johan Kuylenstierna.

I grund och botten ser han dock optimistiskt på utvecklingen.

– Ibland hör man att det inte görs någonting. Det tycker jag är en stark underdrift, och jag tror att tempot i omställningen till ett fossilfritt samhälle kommer att öka kraftigt, säger han.

– Men om jag ska vara helt ärlig tror jag inte att det i första hand kommer att bero på klimatfrågan, utan på ekonomi, geopolitik och att långsiktigt säkra en trygg energiförsörjning. Alternativen till de fossila energislagen börjar helt enkelt bli konkurrenskraftiga och både länder och industrin ser att omställningen kan skapa nya möjligheter samtidigt som klimatpåverkan minskar, säger Johan Kuylenstierna.