Gaël Faye: "Vid elva var barndomen över"

När Burundi fick sin första demokratiskt valda president 1993 avsattes han genast efteråt i en blodig statskupp. Bara månader senare inleddes det grymma folkmordet i grannlandet Rwanda. Händelserna förändrade Gaël Fayes barndom i grunden, och tvingade hans familj att gå i exil till Frankrike när han var 13 år.

Samma öde drabbar den lille pojken Gabriel som Faye skildrar i boken "Litet land".

– Gabriel ser analytiskt på det som sker. När jag var i hans ålder förstod jag ingenting, det krävdes flera år, och att jag såg filmer och teateruppsättningar för att jag skulle förstå vad jag hade gått igenom. Jag levde i krig men begrep inte skillnaden på det som hände i Burundi och Rwanda. För mig var det bara våld överallt, säger Gaël Faye mjukt.

Det var på hip hop-skivan "Piri piri sur un croissant de beurre" ("Piri piri på en smörcroissant") som Gaël Faye först skrev om barndomens Burundi. En förlagsredaktör hörde en låt och uppmanade honom att skriva mer. Boken köptes sedan in efter bara 15 provsidor. Det franska förlagets marknadsavdelning sade dock att Afrika inte intresserar folk. Men romanens framgång ger en annan lärdom, konstaterar Gaël Faye nöjt.

– Man ska inte vara rädd för att berätta om sig själv, för då berättar man också om det universella. Vi människor har alla samma känslor: kärlek, hat, rädsla.

Gabriel växer upp i Burundis tidigare huvudstad Bujumbura med en fransk far och en rwandisk mor – liksom Gaël Faye själv gjorde. Han tillbringar dagarna med kompisar i en dammig återvändsgränd: de tjuvröker, pallar mango och badar bland flodhästar. Gaël Faye ville skriva fram den värld han förlorat.

– Jag var elva när jag förstod att min barndom var över, säger han.

Konflikterna brutaliserar de unga pojkarnas lek. För Gabriel är situationen absurd, varför dödar hutuer och tutsier varandra, frågar han. För att de har olika stora näsor?

Gaël Faye valde barnets perspektiv, eftersom barn inte rättfärdigar våldet utan pekar på det absurda i situationen. Själv har han hela sitt liv försökt göra motstånd mot färdiga identiteter, medan omvärlden tvingar in honom i fack.

– När jag är i Rwanda är jag vit och i Europa är jag svart, så jag är alltid medveten om min hudfärg.

Det är litteraturen som blir Gabriels livboj. Själv växte Gaël Faye upp i ett hem utan böcker. Men han skrev "Litet land" efter de terroristattentat som 2015 drabbade Frankrike. Han blev rörd av hur människor i de efterföljande demonstrationerna viftade med böcker, som för att säga: "Ni har kalasjnikovs, vi har litteratur".

Gabriel får låna böcker av en granndam som osjälviskt uppmuntrar honom. Han läser instängd hemma, i stark längtan efter att förbli ett barn.

– Han är i en kokong och vill stanna där i sin trygga bekvämlighet. Men världen är inte bekväm. Han måste utvecklas, trots sin rädsla, säger Gaël Faye.

Han ser en parallell till Europa: också här drömmer man sig tillbaka till en förlorad värld, stänger gränserna och vägrar acceptera förändring, menar han. Hans egen ankomst till Paris var svår – de franska skolkompisarna levde som "normala" barn medan hela hans liv just hade fallit samman.

– Jag kände mig hela tiden väldigt osäker under kriget: du kan dö när som helst. Jag berörs alltid väldigt starkt av bilder från instabila länder, för det som händer där angriper nerverna. Jag kunde gå på gatan och så blev någon mördad precis bredvid, medan världen bara fortsatte.

Hans föräldrageneration förklarade aldrig konflikterna för sina barn, konstaterar Gaël Faye. Själv gör han tvärtom, han pratar med sina döttrar om allt.

För deras skull flyttade han till slut tillbaka till Rwanda.

– Jag såg alltid landet genom folkmordet. Min fru är också halv-rwandier och vi ville visa att livet kan vara normalt där. Jag blev själv traumatiserad av slitningarna mellan mina olika identiteter och vill att mina döttrar ska känna sig i harmoni med allt det de är.

För hans del blev skrivandet räddningen. Han försöker formulera vad det har betytt:

– Skrivandet är min enda möjlighet att vara lite nyttig. Numera gör jag också kanske lite nytta som pappa. Det är allt. Men för mig betyder skrivandet att äntligen ha hittat en plats där jag inte ställer mig frågan om jag har en plats eller inte.