Annons

Filmrecension: Väckelsemöte med Aretha

Aretha Franklin går tillbaka till sina gospelrötter i den här konsertfilmen, som har blivit färdigställd efter 47 år i malpåse. Det är bara att prisa Gud för det.
Filmrecension • Publicerad 21 augusti 2019
Aretha Franklin återvänder till sina gospelrötter i konsertfilmen "Amazing grace". Pressbild.
Aretha Franklin återvänder till sina gospelrötter i konsertfilmen "Amazing grace". Pressbild.Foto: Nonstop entertainment

Mitt bästa konsertminne är när Aretha Franklin sjunger "(You make med feel like) A natural woman" 2015 i Kennedy Center. Carole King och presidentparet Obama kunde knappt hålla tårarna tillbaka. Inte jag heller.

Nej, jag var givetvis inte där. Men jag har njutit enormt av Aretha och hennes magnifika framträdande, på det sätt som nio av tio konserter i mitt tycke gör sig bäst. På en skärm – i det här fallet som ett Youtube-klipp.

Annons

Därför är givetvis konsertfilmen "Amazing grace" en lyckad upplevelse för en livemusikskeptiker. Filmen spelades in 1972, i New Temple Missionary Baptist Church i Los Angeles tillsammans med Southern California Community Choir och pastorn och gospelvirtuosen James Cleveland. Han var Arethas barndomsvän och en entusiasmerande ledsagare genom gudstjänsten/konserten, som också fungerade som skivinspelning.

Aretha Franklin var vid det här laget en superstjärna och det var en stor sak att hon skulle återvända till sina rötter och spela in en gospelskiva. Warner Brothers var på plats för att dokumentera med Sydney Pollack ("Tootsie") som regissör.

Av tekniska skäl är det först nu som filmen har färdigställts och släppts. Den blir en festlig tidskapsel (en ung och impad Mick Jagger sitter i publiken) med grynig filmkvalitet och pastelliga färger. Aretha får självklart högsta betyg. Det är inget annat än just amazing att höra hennes spektakulärt omfångsrika röst och se svetten lacka i hennes panna på nära håll när hon tar sig an gospeln och blandar det jordiska med det andliga på sitt eget upplyftande vis.

Som film betraktat är "Amazing grace" lite mer alldaglig och landar i en ganska rak återgivning av konserten. Sydney Pollack nämner inledningsvis några av sina ambitioner med klippningen men de tycks inte ha realiserats. Kanske var det naturligt 1972, att det bara var männen som talade i församlingen, men speciellt med tanke på hennes bortgång känns det lite snopet att Aretha själv knappt säger ett ord, förutom när hon sjunger förstås.

Men man får vara tacksam för sången. "Amazing grace" gör det enkelt att öppna hjärtat och ge sig hän – det blir faktiskt smått euforiskt att lajva baptist för en stund. Om det är så här det känns att vara frälst så är det bara att gratulera.

Miranda Sigander/TT
Så här jobbar Borås Tidning med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons