Annons

Filmrecension: Tonårsgerilla i hisnande film

Colombias Oscarsbidrag "Monos" är en stark visuell filmupplevelse som känns i kroppen och som gör en både hänförd och oroad samtidigt.
Filmrecension • Publicerad 20 november 2019
Ett gäng tonåringar vaktar en kidnappad amerikansk kvinna i "Monos". Pressbild.
Ett gäng tonåringar vaktar en kidnappad amerikansk kvinna i "Monos". Pressbild.Foto: Nonstop entertainment
Det råder militär ordning hos "Organisationen" i "Monos". I alla fall inledningsvis. Pressbild.
Det råder militär ordning hos "Organisationen" i "Monos". I alla fall inledningsvis. Pressbild.Foto: Nonstop entertainment

En kortväxt man håller militär ordning på sina tonåriga mannar i det fuktiga och dimhöljda bergslandskapet. De befinner sig någonstans i ett sydamerikanskt icke namngivet land och den kortväxte är på besök för att leverera en mjölkko vid namn Shakira.

Inledningsvis avslöjas ganska lite om omständigheterna vid den lilla ruinen på berget där de huserar. Tonåringarna lystrar till smeknamn som "Hunden", "Svenskan" (!) och "Rambo" och har tillgång till maskingevär och skumma svampar.

Annons

Stämningen pendlar mellan uppsluppen och gulligt hormonstinn till skrämmande och oförutsägbar. Som publik är man nästan rädd för vad som ska hända härnäst men man vill heller inte sluta titta. Deras temporära läger är ett tillhåll för "Organisationen". Uppgiften däruppe? Att vakta en kidnappad kvinnlig amerikansk fånge och hålla henne vid liv.

Regissören Alejandro Landes är för mig en helt ny bekantskap och en mycket spännande sådan. Han skapar en egen värld i den här filmen, där ungdomarna är utlämnade till varandra. När de tvingas djupt in i djungeln efter ett överfall skiftar lojaliteterna snabbt. Det blir en stark upplevelse att följa med i den nedåtgående spiral som de och deras stackars krigsfånge hamnar i.

Bilderna är slående vackra men de smutsas liksom ner av ett mycket lyckat ljudspår, med klafsande lera, surrande insekter och ett sparsmakat musikspår. Filmen har jämförts med "Flugornas herre" och har kallats för "Apocalypse now" på svamp och det är inte så tokigt alls för att beskriva stämningen.

Vem som är offer och förövare får man fundera över, makten skiftar hela tiden. En fråga som hänger sig kvar när eftertexterna rullar är vad vi i det vanliga civilsamhället ska ta oss till med trasiga, unga, hjärntvättade extremister som vill komma tillbaka in i värmen? Hur hamnade de så långt borta till att börja med? Och finns det en väg tillbaka?

Miranda Sigander/TT
Så här jobbar Borås Tidning med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons